Hur högt pris för fred i Afghanistan?


Av: Per Jönsson

2011-12-02 |

Afghanistan, som i över tre decennier har plågats av Sovjetockupation, inbördeskrig, talibanterror och USA-invasion, kommer knappast längre att stå i centrum för omvärldens engagemang efter 2014.

Då, efter nyåret 2014-2015 har Sverige, USA och de övriga nästan femtio deltagarländerna i den Natoledda Isaf-styrkan dragit bort sina 130 000 soldater från Afghanistan. Då kan talibanerna hävda att de alltid har haft rätt i sin analys av omvärldens tålamod för utdraget krig: ”Vi kan vänta, ni kommer att vara ute ur Afghanistan om några år. Ni har klockan, vi har tiden.” Och då riskerar detta isolerade och utfattiga bergsland att återigen – liksom efter Sovjets uttåg 1989 – falla i omvärldens bekväma glömska.

Det var en av de dystra slutsatserna vid ett heldagsseminarium om ”Afghanistan after 2014” med en svensk-afghansk-indisk-brittisk panel på Utrikespolitiska institutet torsdagen den 1 december – med Totalförsvarets forskningsinstitut och Stockholms internationella fredsforskningsinstitut som medarrangörer.
- Världspolitikens fokus håller på att flyttas från väst till öst. Stormaktspolitiken kommer framöver främst att utspela sig i Östasien. USA:s största bekymmer blir i allt högre grad Kinas framväxt. Därigenom kommer Afghanistan, dess grannländer västerut och Mellanöstern att minska i betydelse, hävdade indiskfödde Harsh Pant, forskare vid King’s College Centre for Science and Security i London.

Riktigt så drastiskt uttryckte sig inte alla seminariepanelister. Men det står klart att den andra Bonnkonferensen om Afghanistan, exakt tio år efter den första som ägnades åt att bringa ett minimum av afghansk ordning och reda efter USA-invasionen, måste koncentrera sig på att förbereda landet för ett liv utan större mått av fjärrstyrning från väst.

För att bringa fred till Afghanistan måste det till något slags regional lösning, och i en sådan blir västländernas roll mycket svagare, trodde exempelvis fredsforskaren Neil Melvin vid Sipri. Tidigare Pakistanambassadören Ann Wilkens framhöll att tajmingen för en regional fredslösning tyvärr är illa vald - Iran har fullt upp med sin kärnteknikkonflikt gentemot väst, Pakistan har hamnat i dispyt med USA, Indien och Pakistan bråkar ånyo om vem som ska ha makten i grannlandet etcetera.

Kring Afghanistans egen inneboende förmåga att nå fram till en fungerande fred var man knappast mer optimistisk vid UI-seminariet. Den afghanske författaren och tidigare diplomaten i USA Masood Aziz varnade rentav för risken att president Hamid Karzais regering kollapsar efter Isaftruppernas uttåg 2014. Samtidigt påpekade han att det finns en möjlig sesamlösning: landet har oerhörda outnyttjade resurser av järnmalm, guld och andra värdefulla mineraler som i rätta händer skulle kunna bli något av en räddning för den hittillsvarande fattiglappen Afghanistan. Fast, påpekade någon, stora naturresurser i ett land brukar historiskt sett inte automatiskt leda till fred, frihet och demokrati.

Konfliktforskaren Robert Lamb vid Center for Strategic and International Studies i Washington menade att afghanerna, och omvärlden, står inför ett svårsmält val efter 2014. Antingen störtas landet in i nytt inbördeskrig mellan talibaner och allsköns krigsherrar, eller så måste man acceptera en traditionell maktdelning mellan regionala och klanbaserade potentater vilkas största intresse är att själva sko sig ekonomiskt på narkotikahandel, smuggelaffärer och omvärldens civila bistånd. Även FOI-analytikern och tidigare rådgivaren till den svenske Isafbefälhavaren i Afghanistan Helene Lackenbauer sade sig inse att omvärldens ursprungliga målsättningar med engagemanget i Afghanistan förmodligen måste bantas ned eller stryka på foten: ”Vad är priset för fred i Afghanistan? Att ge upp kravet på mänskliga rättigheter? Att ge upp kampen för kvinnornas frigörelse?”

Frilansjournalisten Terese Cristiansson rapporterade på Skype från Kabul att särskilt på den afghanska landsbygden är det nästan omöjligt att finna spår av optimism om vad som kommer att hända efter 2014. Mest omedelbart räknar man med stora inkomstbortfall och arbetslöshet, eftersom Isafstyrkornas  närvaro direkt och indirekt har gett sysselsättning åt väldigt många afghaner. Och för många afghaner är det värsta minnet i nutid inte Sovjetockupationen, utan åren av kaos och inbördeskrig efter Sovjets uttåg 1989 och talibanernas ankomst vid mitten av 1990-talet.

- Vad som händer 2014 spelar ingen verklig roll. Afghanistan är ett land som alltjämt befinner sig i krig! Frågan är i stället vad som kommer att ha skett fram till 2040!, kommenterade med bitter ironi Peter Brune, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén (SAK).

Brune kan av egen erfarenhet tala med ett helt annat tidsperspektiv. SAK har med internationellt väldokumenterad framgång verkat i Afghanistan i tre decennier, under Sovjetockupation, inbördeskrig, talibanvälde, efter 2001 och SAK har avsikten att fortsätta i många år efter 2014.

Skulle vi andra i väst ha glömt bort Afghanistan om ytterligare 30 år finns dock andra som är mer på hugget. Framför allt Kina har i åratal prospekterat och förberett utvinning av de väldiga afghanska mineralrikedomar som Masood Aziz talade sig varm för. Medan amerikanska och andra Isafsoldater har stupat i tusental sedan 2001 har kinesiska, indiska och iranska gruv- och logistikexperter i all tysthet byggt upp en omfattande infrastruktur för att bryta och transportera de afghanska malmfyndigheterna. Utan att något människoliv gått till spillo – med rätt sorts handtryckningar kan såväl talibaner som andra krigsherrar lätt förmås samarbeta.

 

Här öppnar sig väldiga möjligheter – i helt andra riktningar än vad som tidigare varit på tal. Från Afghanistan kan landets egna rikedomar exporteras åt nordöst till Kina, åt sydväst genom Iran till hamnstaden Chabahar vid Indiska oceanen. Likaså kan centralasiatisk gas skickas i rörledning genom Afghanistan, liksom iransk olja och gas till Kina. För Kina skulle Afghanistan bli en idealisk transportsträcka till havet för såväl export som import – framför allt om sjölederna genom Sydöstasien skulle äventyras vid en eventuell konflikt mellan Kina och USA. Och på samma gång skulle en tämligen rak landväg – en ny Sidenväg – från Kina och Centralasien öppnas upp genom Afghanistan, Iran, Irak, Syrien och Libanon ända till Medelhavet. Det är perspektiv som få kunde föreställa sig under många år av sovjetiska, amerikanska, irakiska och andra angreppskrig i regionen.


Text: Per Jönsson, associerad redaktör för UI-bloggen.

 

Tips: Mer om Afghanistan i landguiden.se och i Ann Wilkens Världspolitikens Dagsfrågor från 2010: Projektet Afghanistan på fel väg?

 

 

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv