Tunisier efter valet: ”Demokrati gör ont”


Av: Marie Jonasson

2011-12-15 |

Tunisiernas stolthet över landets första fria val i oktober har fått sig en törn. Medborgarna börjar inse att demokrati inte är en garanti för jobb, bättre statsfinanser och social rättvisa. Avgörande blir om folket har tålamod att låta demokratin mogna i rätt takt.

Tre veckor har gått sedan den konstituerande församlingen samlades till en första session i det nyrenoverade Bardo-palatset i Tunis. Innanför plenisalens dörrar har man nu avslutat det mödosamma arbetet med att utforma en ”minikonstitution” som ska gälla tills dess att en ny och permanent konstitution har tagits fram och godkänts. Minikonstitutionen ska reglera hur landet ska styras fram till nästa års parlaments- och presidentval. De 26 artiklarna definierar hur makten ska fördelas mellan presidenten, premiärministern och församlingen, vilka befogenheter respektive instans ska ha och hur hela den offentliga förvaltningen ska regleras.

Direkt efter att konstitutionen antagits gick församlingen vidare med att rösta fram en president. Samtidigt som luciatåg lyste upp det svenska vintermörkret på morgonen den 13 december, lade Moncef Marzouki handen på koranen och svor presidenteden. Därefter höll han ett inspirerande tal till det tunisiska folket iklädd ”västlig” kostym och vit skjorta över vilken han bar en traditionell nordafrikansk cape, en så kallad barnous.  På kavajslaget satt en knapp med fotot av Mohamed Bouazizi, den unge mannen från Sidi Bouzid vars död blev startskottet för den tunisiska revolten.

Marzouki, som är ledare för det sekulära vänsterpartiet CPR, kommer nu formellt att överta makten från interimspresidenten Foued Mebazaa.Marzoukis första uppgift blir att utse en premiärminister, med största sannolikhet Hamadi Jebali från islamistpartiet al-Nahdha. Denne kommer sedan presentera sammansättningen av den nya regeringen för presidenten.

Församlingens arbete har tidvis gått mycket trögt eftersom varje enskild artikel i den tillfälliga konstitutionen har presenterats och debatterats innan man röstat om godkännande. Men det är glädjande att i denna nybakade demokrati se hur TV och radio sänder direkt från alla debatterna i Bardo-palatset och att skrivande journalister rapporterar löpande om församlingens framsteg.

Utanför plenisalens dörrar ser dock verkligheten mycket dystrare ut. Rörelsen ”Occupy Bardo” har demonstrerat under flera veckor och alltfler medborgare protesterar mot församlingens långsamma arbete. Att man först nu har utsett en premiärminister som ska bilda en regering ses som ett stort misslyckande. Många anser att uppgiften att ta hand om landets växande sociala och ekonomiska problem redan från början borde ha utförts parallellt med jobbet i församlingen.

Misstron mot den politiska eliten är alltid närvarande och aldrig förr har så stora motsättningar mellan politiska ideologier, religiösa och sekulära krafter och geografiska regioner kommit upp till ytan. Eller som flera debattörer uttrycker det: ”demokrati kan göra ont” och ”yttrandefrihetens skinande medalj visar sig ha en mörkare baksida”. Verkligheten har kommit ikapp landets medborgare och man börjar nu inse att demokrati inte är en garanti för jobb, bättre statsfinanser och social rättvisa. Riksbanken gav häromdagen en mycket dyster prognos för landets finanser och arbetslösheten fortsätter att växa med ökande sociala oroligheter som följd.

Uppenbarligen visste en stor del av befolkningen inte vad de egentligen röstade för den 23 oktober. Trots all information via medier, valkommission och partier trodde många att valet skulle ge Tunisien en president och en regering, och inte ”enbart” en konstituerande församling. Inte heller det segrande partiet, islamistiska Al-Nahdha, kommer undan det växande missnöjet. Partiet förde en aggressiv valkampanj i de fattiga regionerna i landet där man utlovade stora investeringar, minskad arbetslöshet, social rättvisa och slut på diktaturens orättvisor. Det pratades också om ”fonder för fattiga” som skulle fyllas med pengar med hjälp av muslimska bröder från andra länder. Inga av dessa löften har infriats.

Incidenter som speglar tunisiernas vanmakt och skapar ett instabilt läge är många: I de fattiga regionerna i syd och väst visar grupper av arbetslösa sin frustration genom att plundra och bränna både fabriker och offentliga administrationsbyggnader. Även folk som har jobb demonstrerar sitt missnöje med låga löner och sociala orättvisor genom olagliga strejker och genom att blockera viktiga transportvägar.

Konflikter som bottnar i religiösa meningsskiljaktigheter har blivit vanliga, och i vissa fall våldsamma. Nyligen attackerade en grupp salafister, radikala islamister, dekanen på Manouba-universitetet och tog en grupp studenter till gisslan - i protest mot att den humanistiska fakulteten vägrar ta emot kvinnliga studenter som bär niqab (ogenomskinlig svart slöja som täcker ansiktet). Att bära  sådana plagg är förbjudet i tunisisk lag för studenter och för anställda inom offentlig administration. Sammandrabbningar har fortgått under flera dagar på universitetet och ledningen har beslutat att hålla fakulteten stängd på obestämd tid.

Tunisien brottas inte bara med interna problem – nya konflikter mellan Tunisien och Libyen har blossat upp på flera nivåer. Även om kriget i grannlandet är slut finns oändliga mängder vapen i omlopp och tunisisk polis går systematiskt igenom libyska bilar för att stoppa vapeninförsel. Vid gränsövergångarna är stämningen aggressiv - senast förra veckan sköts och skadades en tunisisk gränsvakt av beväpnade libyer.

På diplomatisk nivå grälar man om utlämnandet av Libyens förre premiärminister Baghdadi al-Mahmoudi. Den nya libyska regimen har begärt honom utlämnad för att ställas inför rätta i hemlandet, där han anklagas för korruption under Kadafis styre och för att ha beordrat massvåldtäkter av kvinnor under kriget tidigare i år. Tunisiens interimspresident Foued Mebazaa vägrar underteckna utlämningsdokumentet då han anser att risken för tortyr av al-Mahmoudi är för stor.

Stoltheten över det första fria demokratiska valet i oktober har fått sig en rejäl törn. Landets medborgare väntar sig nu omedelbara förbättringar och Tunisiens nya ledare måste börja möta dessa förväntningar om de vill räkna med fortsatt folkligt stöd. Tunisien är en färsk demokrati som är på rätt väg, men frågan är om folket har tålamod att låta den mogna i rätt takt.

Text: Marie Jonasson, civilekonom bosatt i Tunisien sedan 2006, medverkar i bland annat radions Studio Ett och som gästskribent för UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv