Lärdomar inför nästa pandemi i Europa


Av: Erik Brattberg och Mark Rhinard

2011-12-13 |

Hotet från pandemier har fått ökad uppmärksamhet efter utbrotten av SARS, fågelinfluensan och svininfluensan under de senaste åren. Inom EU har pandemier kommit att klassas som ett säkerhetshot, vilket i sin tur har gett upphov till en rad nya strategier för att bemöta dessa hot.

Till exempel hänvisar Storbritanniens säkerhetsstrategi till pandemier som ”det allra allvarligaste hotet mot civila”. Andra europeiska länders säkerhetsstrategier innehåller liknande formuleringar. Även på EU-nivå finns liknande exempel. Hotet från pandemier omnämns exempelvis i EU:s egen säkerhetsstrategi från 2008. Att klassificera pandemier som ett säkerhetshot är dock förhållandevis enkelt. Betydligt svårare är det att implementera dessa handlingsplaner. Trots att en hel del har gjorts de senaste åren för att förbättra skyddet mot pandemier så återstår mycket ännu att göra.

I Europa är hälsofrågar fortfarande först och främst en nationell angelägenhet. Hotet från pandemier överskrider dock nationella gränser. Detta innebär att länder med starkt förebyggande skydd aldrig helt kan skydda sig från pandemier. Den öppna marknaden och de öppna gränserna inom Europa innebär att ett pandemiutbrott inom ett medlemsland relativt lätt kan sprida sig till ett annat medlemsland. Det är således i mer skyddade länders intresse att bistå länder med sämre skydd eftersom dessa själva kan drabbas om en pandemi uppstår och sprids. Det är alltså viktigt att bekämpning av pandemier inte bara sker på nationell basis, utan även på EU-nivå.

I EU har en rad initiativ tagits för att hantera hälsohot såsom pandemier de senaste åren. Exempelvis har EU-kommissionen tagit fram nya strategier för att bemöta pandemihot. Dessa strategier fokuserar på fem olika strategiska områden: framtagning av vaccin, vaccinstrategier, gemensam upphandling av vaccin, kommunikation till allmänheten samt stöd till icke-europeiska länder. Kommissionen har även sett över EU:s förebyggande plan med syfte att uppdatera nationella planer och främja samarbete. Ett viktigt forum för samarbete är EU:s hälsosäkerhetskommitté.

EU har också ökat sin ”early warning”- kapacitet, bland annat genom det europeiska smittskyddscentret (ECDC) som finns beläget i Stockholm. EU har också numera en egen ”läkemedelsmyndighet” European Medical Evaluations Agency (EMA) som har en översikt över medlemsländernas vaccinförråd. En rad olika nätverk såsom Communicable Diseases Network och Early Warning and Response System (EWRS) har också etablerats för att förbättra informationsflödet mellan nyckelaktörer inom EU-institutionerna och medlemsländerna.

Trots dessa nya resurser återfinns allvarliga brister i det europeiska skyddet mot pandemiutbrott. Det finns fortfarande motsättningar mellan nationella institutioner och EU-institutionerna, vilket gör samarbete svårare. Trots att de flesta medlemsländerna håller med om att europeiskt samarbete är av vikt så är de inte alltid överrens om hur man ska samarbeta. Framförallt motsätter sig vissa medlemsländer fortfarande juridiskt bindande avtal.

Problemet med ojämna skyddsnivåer bland medlemsländerna består. Kommissionen har vid ett flertal tillfällen påpekat att de nationella handlingsplanerna måste ses över för att bättre överensstämma med varandra. Ett annat problem är att hälsokriser inte ryms inom ramen för den så kallade solidaritetsfonden som annars möjliggör omedelbart stöd till medlemsländer som har drabbats av en allvarlig kris. Svininfluensan visade också på allvarliga brister i upphandlingen och utdelningen av vaccin inom vissa EU-länder.

Sammanfattningsvis måste nationella myndigheter och EU-institutionerna således samarbeta mer effektivt för att hantera eventuella framtida pandemiutbrott.

Text: Erik Brattberg, analytiker på UI och Mark Rhinard, forskningsledare på UI

Tips: Den här artikeln är baserad på en längre artikel publicerad i tidskriften Global Health Governance som finns tillgänglig i sin helhet här.



Om UI-bloggen

Arkiv