Fredspristagare på UI: Mångfald bygger fred


Av: Johanna Mannergren Selimovic

2011-12-13 |

Fred måste byggas på tvären för att bli hållbar. Det var den gemensamma insikt som förmedlades av årets mottagare av Nobels fredspris när de gästade Utrikespolitiska institutet måndagen den 12 december.

Förmågan att enas över religiösa, etniska och sociala skiljelinjer är det som har gjort kvinnligt deltagande i fredsprocesser så framgångsrikt, konstaterade den orädda trion. I en slagfärdig och stundtals het diskussion kritiserade de även västvärldens syn på religion, liksom biståndsgivares bristande förmåga att lyssna.

 

Efter en halvtimmes försening orsakad av trilskande väderförhållanden på Oslos flygplats gjorde pristagarna entré en efter en i den fullsatta salen. Leymah Gbowee, fredaktivist och ledare inom den liberianska kvinnorörelsen som lyckades få till stånd ett fredsavtal 2003. Ellen Johnson Sirleaf, det första kvinnliga demokratiskt valda statsöverhuvudet i Afrika som lett Liberia genom återuppbyggnadsfasen efter kriget och som alldeles nyligen blivit omvald. Tawakkol Karman, bloggare, aktivist och journalist som inledde sin kamp för frihet i Jemen innan den arabiska våren ens hade börjat knoppas. De har alla utmanat den rådande makten och på olika sätt visat vilken roll kvinnor kan spela i fredsbyggande.

– Vi kvinnor vet hur man bygger och bevarar freden i våra samhällen. Vi använder mångfald för att bygga fred, menade Leymah Gbowee.
Hon har med eftertryck visat att makten kan utmanas. Hon ledde de liberianska kvinnorna som lyckades mobilisera med sådan kraft att de tvingade de stridande parterna till förhandlingsbordet.

– Den första frågan när vi började organisera oss var hur vi skulle hitta de lokala kvinnorna. Vi gick till moskén på fredagen, till fiskmarknaden på lördagen och till kyrkan på söndagen, berättade Leymah Gbowee, och därmed blev rörelsen interreligiös från första början.

– Vi har visat på kvinnors förmåga att mobilisera runt vissa frågor som våldtäkt, kvinnligt ledarskap och försoning. Det har skapat en bred uppslutning från hela samhället.

Från aktivist till president
Nyligen utsågs hon av presidenten och pristagarkollegan Ellen Johnson Sirleaf till ledare för en nationell försoningskommission i landet. Hon är därmed aktivisten som snart tar steget till en mer formell position. Johnson Sirleaf själv får priset för det hon uträttat i sin roll som högsta makthavare. Som sådan har hon blivit kritiserad för att inte engagera sig i försoningsprocesserna i landet, vilket måhända också kan vara ett skäl till utnämningen av Leymah Gbowee.

Presidenten, med en toppkarriär som utvecklingsekonom inom olika internationella institutioner bakom sig, har också hon en mer okänd bakgrund som aktivist. På filmduken i salen visades ett foto på en yngre Ellen som i triumf höjer handen och hälsar folkmassan när hon släpps ur fängelset. Det var på 1980-talet då hon dömdes till tio års fängelse men släpptes efter några månader på grund av massiva påtryckningar. Hon fängslade på grund av den kritik hon riktat mot den sittande diktatorn Samuel Doe, förklarade moderator Nathalie Besèr.

– Kritik? Jag gjorde mycket mer än så, kontrade den nuvarande presidenten kvickt.

Idag är det hon själv som har ansvar för att driva en utvecklingsprocess i landet, stödja demokratiseringen och bygga vidare på den bräckliga freden.

”Var inte rädda”
Gbowee och Johnson Sirleaf kan på många sätt anse sig ha fått god utdelning för sin kamp för fred och demokrati. Det är en process som den tredje pristagaren Tawakkol Karman står mitt uppe i. Hon har utmanat makten ända sedan 2005, påpekade hon, långt innan mediernas sökljus riktades mot den arabiska våren. De senaste månaderna har hon haft sitt blå tält på ”förändringens torg” i Jemens huvudstad Sanaa.

– Vårt land kollapsade runt omkring oss. Vi har kämpat för politiska reformer, kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, för politiska fångar, för alla de ”försvunna”. Den arabiska våren gav oss till slut lösningen: vi ska göra två saker: ett; få bort diktatorn och två; återuppbygga ett demokratiskt, modernt samhälle. Mitt viktigaste budskap är: var inte rädda.

– Vi arbetar med ungdomar, men också med olika stammar och religioner. Både gamla och unga deltar, sade Karman som därmed gav samma recept på framgångsrikt fredsbygge som Gbowee och Johnson Sirleaf – och även visade prov på samma beslutsamhet att ta sig in maktens formella korridorer. Hon tänker ställa upp som presidentkandidat, förkunnade hon.

Karman var inte nöjd med att få flera frågor om islams roll i den revolution hon själv definierar som ungdomens revolution. Diplomaten och tidigare FN-ambassadören Pierre Schori, som satt i panelen, undrade bland annat huruvida islams roll ska vara politisk eller religiös.

– Jag är mycket besviken över att hela tiden få frågor om islam istället för frågor om kvinnors rättigheter. Jag är inte här för att försvara någon religion.

– Alla stora religioner står för mänskliga rättigheter. Men ibland använder diktatorer religionen för att kväsa mänskliga rättigheter. Jag säger tydligt att vi inte vill ha någon religiös institution som är på toppen, sade Karman.

Flexibelt stöd behövs
Ytterligare en av deltagarna i panelen, Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör för Sida, ställde frågan hur biståndsgivare och internationella samfundet kan stödja kvinnors fredsarbete. Trots att vi kan se att systemförändringar inte kan genomföras utan stöd av aktörer från den civila sektorn och aktivister, så är vi ofta bättre på att lära ut än att lyssna, förklarade hon.

– Första lektionen är att låta oss leda, menade Gbowee. Efter valet 2005 kom givare i en strid ström till Liberia och de ville ge stöd till den mäktiga kvinnorörelsen. Men det innebar att fokus skiftade, vilket faktiskt bidrog till ett gradvis sönderfall av rörelsen.

Johnson Sirleaf instämde och förklarade att en bra partner är en som förstår att en postkonflikt-kontext kräver mycket flexibilitet. Dessutom måste biståndsgivare hålla vad de lovar.
– Det är oftast en lång väg mellan ”commitment and cash”. Vi måste korta den vägen.

Karman ansåg att västvärlden hade kunnat göra mycket mer för att stödja den demokratiska processen i Jemen och i övriga arabvärlden. Gbowee höll med och pekade avslutningsvis på omvärldens agerande gentemot Libyen.

– Vi har sett hur principen ”responsibility to protect” (plikten att skydda) började användas. Men vad händer nu? Vad är den långsiktiga planen för folk i Libyen? En hel ung generation har militariserats. Och var är stödet till Libyens kvinnorörelse från andra kvinnorörelser? Vi måste länka ”responsibility to protect” till ”responsibility to rebuild” (plikt att återuppbygga)!

Text: Johanna Mannergren Selimovic, forskare vid UI, där hon arbetar med ett forskningsprojekt om fredsbyggande i post-konfliktländer med specifikt fokus på transitionell rättvisa och försoningsprocesser.

 

Titta:
På ur.se kan du titta på hela seminariet: UR Samtiden - Nobels fredspristagare 2011 - ett samtal.


Bakom arrangemanget stod Utrikespolitiska institutet, Kvinna till Kvinna, Sida, IDEA och Folke Bernadotteakademin. Fredspristagarna flankerades av en panel bestående av Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till Kvinna, Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör för Sida och Pierre Schori, diplomat och tidigare FN-ambassadör. Avslutningstalare var utrikesminister Carl Bildt.

 

Tips:
Läs också:
Nobelt besök av tre starka frihetskämpar i Metro.
Fullsatt med fredspristagare i Stockholm i Sändaren.
"De är enastående!" på kvinnatillkvinna.se.





Om UI-bloggen

Arkiv