USA markerar ökad närvaro i Asien


Av: Johan Englund

2011-12-01 |

Häromveckan avslutade Barack Obama sin rundtur i Asien och stillahavsregionen. Avtrycket blev en tydlig signal från Obama-administrationen om att USA ämnar ge sina säkerhets- och handelsintressen i området högre prioritet. Signalen kan ses mot bakgrund av Kinas växande ekonomiska och militära inflytande i regionen.

Kina reagerade oväntat avvaktande och dämpat på de amerikanska utfästelserna, om än med obligatoriska varningar och uttalanden. Majoriteten av de sydöstasiatiska länderna välkomnade det amerikanska ställningstagandet, samtidigt som de påmindes om den balansakt de tvingas gå mellan de två stormakterna.

Under en dryg vecka medverkade den amerikanske presidenten i en serie bilaterala möten och två toppmöten i Asien och stillahavsregionen. Resan resulterade i strategiska positioneringar från amerikanskt håll som alla kan relateras till Kinas växande roll i området. Obama meddelade att USA ska stationera 2500 marinsoldater i norra Australien, lyckades vinna stöd för en regional frihandelszon där Kina i dagsläget inte är inkluderat och tillkännagav att utrikesminister Hillary Clinton blir förste amerikanske utrikesminister på 50 år att besöka Burma, en nära allierad till Peking. Vid samma tidpunkt gjorde Clinton ett symboliskt besök på ett amerikanskt krigsfartyg i Filippinerna där utrikesministern bekräftade de båda ländernas starka militära och ekonomiska samarbete. I sitt uttalande om den territoriella dispyten i Sydkinesiska sjön använde Clinton, en aning provokativt ur kinesiska ögon sett, till områdets lokala namn, Västfilippinska sjön.

Och det är just konflikten i den Sydkinesiska sjön som till stor del är på tapeten när USA nu avser att öka sitt engagemang i Asien och stillahavsområdet. Den komplicerade konflikten involverar sju parter – Kina, Taiwan, Vietnam, Malaysia, Filippinerna, Brunei och Indonesien – som i varierande grad och med skiftande motiveringar har överlappande territoriella anspråk på det maritima området. Havsområdet är betydelsefullt av politiska, strategiska och ekonomiska skäl då dess omnejd innehåller rika fiskevatten och uppskattas ha stora naturgas- och oljefyndigheter. Dessutom omfattar Sydkinesiska sjön viktiga internationella sjöfartsleder för kommersiell handel och transport av sjöburna energileveranser. På senare år har spänningarna ökat i Sydkinesiska sjön, vilket till stor del kan tillskrivas den mer hårdföra position som Kina har intagit gentemot sina sydöstasiatiska grannländer.

Även om tvister också råder mellan de sydöstasiatiska länderna har dessa stater uttryckt oro över den tilltagande kompromisslösheten hos deras stora granne i norr. Från många håll har därför ett ökat amerikanskt stöd i regionen varit önskvärt. När USA nu stationerar trupper i norra Australien tillåts amerikanska trupper att projicera sin närvaro på nära avstånd till Sydkinesiska sjön och befästa sitt deltagande för regional säkerhet. Genom ett stärkande av sina regionala relationer vill USA hitta en balans mot Kina och värna sina redan etablerade intressen i stillahavsregionen.

USA har sedan länge varit en av Sydöstasiens starkaste handelspartner och ett ökat amerikanskt militärt deltagande i regionen är nu i sikte. Utöver de årliga övningar som USA genomför med den thailändska militären har den amerikanska armén också ökat sitt kapacitetsbyggande samarbete med Malaysia, Filippinerna, Singapore och Indonesien. Dessutom har visst begränsat samarbete påbörjats med vietnamesisk militär. En utvidgning har alltså skett i amerikanskt militärt deltagande i Sydöstasien , även om de röster som talar om ett amerikanskt återvändande till Sydöstasien och stillahavsregionen kan te sig en smula överdrivna då USA trots allt aldrig har lämnat regionen.


Den amerikanska ”offensiven” genererade naturligtvis kritiska kommentarer från kinesiskt håll. Obama anklagades för att piska upp militära spänningar i regionen och för att vilja hindra och motverka Kinas utveckling. Likaså varnades de sydöstasiatiska länderna för att inte riskera viktiga handelsförbindelser med Kina. Men överlag var den kinesiska reaktionen oväntat tillbakahållen med tanke på USA:s starka signaler i Kinas geografiska närområde.


Många av de föregivna orsakerna till Kinas avvaktande hållning har kretsat kring de två ländernas inhemska politik. En vanligt förekommande gissning är att Peking avfärdar Obamas utspel som en bricka i spelet inför det stundande presidentvalet. Samtidigt menas det också att Peking vill undvika större dispyter inför det egna kommande ledarskapsbytet nästa år. Men även om det ligger en hel del i dessa betraktelser kan de anses vara en smula förenklade. Den som har gott minne kan erinra sig den massiva kritik Kina fick utstå för diplomatisk klumpighet och överreaktion i samband med fjolårets diskussioner om Sydkinesiska sjön och dispyten med Japan över omtvistade områden i Östkinesiska havet.

I kölvattnet av detta ökade de sydöstasiatiska ländernas misstro mot Kina ytterligare. Det är mycket möjligt att Peking aktivt har eftersträvat att undvika liknande efterspel denna gång då Kina redan lider av ett underskott i förtroendekapital. En annan förklaring kan vara att Kina helt enkelt blev taget på sängen. Det är anmärkningsvärt att 16 av de 18 deltagande länderna vid East Asia Summit uttryckte oro över maritim säkerhet och riktade sig direkt mot den kinesiske premiärministern Wen Jiabao. Det var onekligen en tydlig fingervisning från herr Wens egen ”bakgård”.

Sammantaget verkar således Peking ha varit angeläget om att inte överreagera. Måhända hänger Deng Xiaopings gamla uppmaning till partiet kvar om att fortsätta bida sin tid. För de sydöstasiatiska länderna var Obamas tydliga intentioner uppenbarligen glädjande. Men ökad amerikansk närvaro eller inte, de komplicerade grannrelationerna med Kina består och ser ut att fortsätta göra det inom närmast åskådlig framtid.

 

Text: Johan Englund, stipendiat på UI från Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål under hösten 2011/våren 2012. Han ingår i institutets Östasienprogram där han assisterar vid ett forskningsprojekt om Kinas relationer med utvecklingsländer i Afrika inom ramen för det nya "syd-syd samarbetet".

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv