”Svensk utrikesdebatt en formlös massa”


Av: Kjell Goldmann

2011-12-01 |

För att svensk utrikespolitik ska kunna debatteras måste debattörerna känna till den. Men i dagens medievärld kan knappast någon ha en helhetsbild av den svåröverskådliga debatten om utrikesfrågor. Att Sverige under kalla kriget förde en Natovänlig politik som avvek från de neutralitetspolitiska deklarationerna kände få utanför den innersta regeringskretsen till. Man får räkna med att både det ena och det andra kan pågå även bakom dagens kulisser, skriver Kjell Goldmann som menar att Herbert Tingstens kritik alltjämt är aktuell.

 

”I Sverige, liksom i andra länder, klagas över det bristande intresset för utrikespolitik” – så inledde Herbert Tingsten slutkapitlet i sin alltjämt läsvärda Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen (1944). I huvudfrågorna var riksdagens insats som regel ”torftig eller obefintlig”. I remissdebatterna berördes visserligen utrikespolitiska frågor, men det var sällan fråga om ”diskussion i egentlig mening”: talarna nöjde sig med att, utan koppling till andras inlägg, fästa uppmärksamheten på ”frågor, för vilka de hyst intresse”, och ”någon allsidig belysning av centrala utrikesproblem har därför icke givits”. Debatterna gav en mindre klar bild av de ”representativa opinionerna” än inom andra delar av politiken: ”absurda och extrema åsikter dominerade kvantitativt mer än på något område.” De ”sakliga och genomtänkta inläggen” var som ”oaser i en öken av primitiv propaganda”.

Pressen hade därför blivit centrum för utrikesdebatten. Där kunde man möta ”en variation och en personlig nyansering” utan motsvarighet i riksdagen. Men även pressdebatten lämnade mycket övrigt att önska. I tidningarna, där man inte på samma sätt som i riksdagen behövde räkna med omedelbara motsägelser, var det fritt fram ”även [för] irrationella men agitatoriskt verkningsfulla argument”. Dessutom fanns en tendens bland debattörerna att ”anpassa framställningen av ett faktiskt läge efter de värderingar, från vilka man utgår”. Särskilt i försvarsfrågor anfördes ”de mest egenartade argument … för att visa, att det utrikespolitiska läget krävde den politik, som vederbörande riktning förordade”.

Tingsten nyanserade väsentligt mer än vad som framgår av dessa citat. Han skilde bland annat mellan frågor som han ansåg hade blivit väl debatterade, till exempel inträdet i Nationernas Förbund, och frågor där detta inte varit fallet, till exempel frågan om förvärv av Åland. Ändå innebar hans sammanfattande bedömning att utrikesdebatten varit bristfällig för både den representativa och det som brukar kallas deliberativ demokrati (diskussionsdemokrati). I huvudsak hade den varken tydliggjort de politiska alternativen eller tillfört utrikespolitiken ett brett spektrum av synpunkter i sak.

Ett världskrig och två generationer senare är utrikespolitiken alltjämt marginell för väljarna (på sjuttonde plats i VALU 2010). Samtidigt har, paradoxalt nog, utrikesdebatten vidgats och blivit en tämligen formlös massa. Riksdagen har numera återkommande utrikespolitiska debatter. Inträdet i EU har skapat en vidsträckt blandzon: en del av EU-politiken är traditionell utrikespolitik men en annan del är traditionell inrikespolitik och en tredje en ny form för politik. Internet har ökat antalet personer som gör offentliga debattinlägg. Vad som förr var nyhetsjournalistik har till en del blivit opinionsbildning snarare än nyhetsförmedling.

Detta har knappast gjort de politiska alternativen tydligare. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna avviker, och Miljöpartiet och Folkpartiet har sina specialfrågor, men det är oklart hur den utrikespolitiska grundsynen skiljer sig mellan de egentliga regeringsalternativen. Att bedömningarna kan vara skiljaktiga i enskilda frågor – Afghanistan, Libyen, förhandlingsläget i Mellanöstern och så vidare – är naturligt, eftersom det i sådana frågor är svårt att annat än spekulera om konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Sådana debatter ger möjligtvis väljaren en viss grund för bedömningen av regeringsalternativens utrikespolitiska kompetens men knappast om hur de skiljer sig åt i fråga om de övergripande målen och de huvudsakliga medlen.

Emellanåt anar man en meningsmotsättning som är svår att sätta fingret på eftersom den inte brukar debatteras. I regeringens senaste utrikesdeklaration till riksdagen (16 februari 2011) angavs hur den ansåg att Sverige skulle förhålla sig till ett 30-tal länder och regioner samt inom ett halvdussin politikområden. Den enda punkt där oppositionens främste företrädare, Urban Ahlin, hade en starkt formulerad invändning gällde emellertid något annat.

Ahlins kritik var att Bildt förhållit sig ”passiv” till upproret i Egypten och avstått från att kräva Mubaraks avgång. ”Det är klart att det är smidigt för utrikesministern, men det är knappast klädsamt för svensk utrikespolitik, som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Du, Carl Bildt, svek den viktigaste uppgiften en svensk utrikesminister har: att stå på de förtrycktas sida!”

Det som här antyds är att utrikespolitiken inte bara är till för att åstadkomma resultat ute i världen utan också för att visa vad vårt Sverige står för. Detta är inte någon egendomlig tanke. Den påminner om den filosofiska distinktionen mellan konsekvensmoral och pliktmoral. I organisationsteorin kan man finna en likartad distinktion mellan två sätt på vilket en organisations beslut kommer till: med ”konsekvenslogik” eller med ”lämplighetslogik”. Den senare termen står för att utgå från normer som anses inbyggda i organisationens själva identitet i stället för från de förmodade konsekvenserna av skilda handlingsalternativ.

I svensk utrikespolitisk tradition finns både en rationalistisk strävan efter goda konsekvenser och en pretention på att i alla lägen säga sin oförytterliga mening och därmed uttrycka vilket slags land Sverige är. Neutralitetspolitiken har inte bara gällt säkerhet utan också identitet. Den har ”uppfattats icke blott som en naturlig position, då man har litet eller intet att vinna och allt att förlora, utan som en högtstående moralisk attityd” (Tingsten om mellankrigstiden).

Vanligtvis låtsas utrikesdebattörer att det som anstår vårt Sverige också har de bästa konsekvenserna. Mitt intryck är dock att moderater, inte minst Bildt, huvudsakligen är konsekvenstänkande, medan socialdemokrater är mer benägna för identitetsargument. Om det ligger något i detta finns en skillnad mellan de politiska alternativen som kunde förtjäna att göras tydligare.

Kvaliteten hos utrikesdebatten i stort — ifall de ”sakliga och genomtänkta inläggen” alltjämt är som ”oaser i en öken av primitiv propaganda” – kan varken jag eller någon annan bedöma. Alla kan ge exempel både på tankeväckande, självständiga resonemang och på förutsägbar polemisk agitation, men ingen kan gärna ha någon helhetsbild av den numera svåröverskådliga debatten om utrikesfrågor.

Det finns dock en målkonflikt som jag gärna skulle se diskuterad oftare än vad som verkar vara fallet: spänningen mellan kort och lång sikt. I det korta perspektivet handlar det om en omedelbar, konkret situation, till exempel Kadafi-styrkornas hot mot civilbefolkningen i Benghazi. I ett längre perspektiv kan frågan i stället vara om man bör skapa, eller underlåta att skapa, ett prejudikat, till exempel betydelsen för framtida, ännu okända konflikter av att FN och Nato 2011 ingriper militärt på ena sidan i ett inbördeskrig för att hjälpa till att besegra den andra.

När Sverige 2008 erkände Kosovos självständighetsförklaring, en folkrättsligt kontroversiell åtgärd, hänvisade regeringen till en överenskommelse mellan EU:s utrikesministrar, enligt vilken Kosovo utgjorde ”ett unikt fall som inte kan anses ha någon prejudikatsverkan”. Ett alternativ, antagligen mer realistiskt, hade varit att tydligt sätta önskemålet om ett självständigt Kosovo mot önskemålet att inte sänka tröskeln för all världens självständighetsrörelser. Det fanns anledning att diskutera inte bara den kortsiktiga praktiken utan också den långsiktiga principen.

Återstår det som självfallet är huvudsaken. För att utrikespolitiken ska kunna debatteras måste debattörerna känna till den. Tingsten påminner om att utrikesministern och andra politiker på 1930-talet antydde intresse för ett nordiskt försvarssamarbete, ”men inom riksdagen begärdes inte klarhet eller ens information”. Efter kalla kriget insåg vi att regeringarna under flera decennier bedrivit en politik i relation till Nato som avvek från de neutralitetspolitiska deklarationerna. Detta hade inte debatterats redan därför att få utanför den innersta regeringskretsen känt till förhållandet.

Man får räkna med att både det ena och det andra kan pågå även bakom dagens kulisser, undandraget såväl representativ som deliberativ demokrati.

Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, nu är han bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).
 



Om UI-bloggen

Arkiv