”Bara tyst diplomati kan ge resultat”


Av: Per Jönsson

2011-11-04 |

Gershon Baskin har som princip att alltid tala med den som är beredd att tala med honom – även om denne egentligen önskar att han inte fanns.

Det var därför Baskin, som 1988 grundade den israelisk-palestinska fredstankesmedjan Palestine Center for Research and Information, inte hade några problem med att slå sina påsar ihop med Hamas-höjdaren Ghazi Hamad i det gemensamma syftet att få begärliga krigsfångar frisläppta. Det berättade USA-födde akademikern Gerhon Baskin när han den 3 november höll föredrag inför ett entusiastiskt fullsatt hus på Utrikespolitiska institutet.

Baskin träffade en bekant till Hamad vid en konferens i Kairo redan innan soldaten Gilad Shalit tillfångatogs av Hamas under en israelisk militärräd i Gaza sommaren 2006. Och bara några dagar efter Shalits försvinnande ringde Hamad och erbjöd sina tjänster för att få tillstånd en fångutväxling som det islamistiska styret i Gaza kunde acceptera. Hamas krav var då att 1 500 palestinska fångar skulle friges i utbyte mot den ende soldaten Shalit.

Men dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert var inte minsta intresserad. ”Vi förhandlar inte med terrorister”, avfärdade han Hamas bud.

Likväl fortsatte Gershon Baskins hemliga kontakter med Ghazi Hamad och Hamas militäre ledare Ahmed Jabari, år efter år. Jabaris linje var enligt Baskin rak och enkel: ”När Israel är redo att förhandla så är Hamas också redo.” Och den 14 juli i år presenterade Hamas sitt ”slutbud”: 1027 palestinska fångar, varvid ett par dussin av de allra mest blodbesudlade namnen hade strukits. Den nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahu gav också uttryck för en modifierad israelisk linje: ”Jag avskyr att förhandla med terrorister men vi har inget annat sätt att få hem Shalit.” Det hade kanske inte minst att göra med att kravet på Shalits frigivande hade blivit något av en israelisk folkrörelse. Men enligt Baskin berodde den slutgiltiga uppgörelsen främst på att man lyckats hålla vattentätt tyst om förhandlingarna.

Ändå var det först i mitten av oktober som uppgörelsen om fångutväxling undertecknades, offentliggjordes och började genomföras. Varför just då? frågade sig en överraskad omvärld. Enligt många var den enda rimliga förklaringen att både Netanyahu och Hamas kände sig så illa tvungna – och av helt andra skäl än omsorg om fångarnas öde.

För Netanyahus/Israels del var problemet att den palestinske Västbanksledaren Mahmoud Abbas månaden innan hade gjort det diplomatiska snilledraget att kräva något slags medlemskap i FN för en palestinsk stat. Utspelet vann brett stöd i världssamfundet, även om USA argt förklarade att man tänkte stoppa det med veto i FN:s säkerhetsråd. Dock riskerade det att äventyra hela den israeliska strategin att utifrån israelisk styrkeposition i all oändlighet förhala fredsförhandlingar så att frågan om en palestinsk stat aldrig kommer upp på bordet.

Också för Hamas del var Abbas FN-utspel  ett hotande bakslag. Som på andra håll har i Gaza den ”arabiska våren” väckt folkliga frihets- och demokratikrav och sänkt Hamas popularitetssiffror till en bottennivå. Samtidigt tycktes rivalen Abbas återta initiativet som palestiniernas främsta ledargestalt för första gången på åtskilliga år, naturligtvis på Hamas bekostnad.

Sålunda hade regeringen Netanyahu och Hamas för en gångs skull fått ett gemensamt politiskt intresse! Nämligen att rejält vingklippa Abbas och den palestinska myndigheten på Västbanken. Och hur kunde väl detta enklare åstadkommas än att i ett slag genomföra en på bägge sidor populär fångutväxling som gav både Netanyahu och Hamas ett skimmer av handlingskraft som ställde gamle skrivbordspolitikern Abbas i skuggan.

Här sammanföll alltså två fienders politiska viljor. Och något liknande måste enligt Gershon Baskin ske om det någonsin ska till en fredslösning i den urgamla konflikten mellan israeler och palestinier. Förutsättningarna är kända, lösningarna likaså, menar Baskin. Exempelvis måste Israel bita i det sura äpplet och acceptera delat styre över Jerusalem, och palestinierna måste ge upp sitt absoluta krav att miljontals flyktingar ska återvända till vad som i dag är Israel. En slutlig lösning kan heller aldrig bli föremål för förhandlingar i offentlighetens ljus, utan den måste värka fram i hemliga samtal, om än i skydd av diplomatiska rökridåer.

Fast kanske bör Gerhon Baskins fredsrecept kompletteras något. Kanske måste både Israel och den palestinska parten, i likhet med regeringen Netanyahu och Hamas denna höst, uppleva att man har hamnat i ett katastrofalt politiskt bakvatten. Kanske först då vågar man tänka det hittills otänkbara.

Per Jönsson


Om UI-bloggen

Arkiv