Att rädda euron utan att offra unionen


Av: Björn Fägersten

2011-11-25 |

I slutändan föll den numera rikskända TV-eken offer för en väl koordinerad morgonräd. Trädets vänner fick se sig besegrade av beslutsamma myndigheter. Medan svenska journalister och politiker ingående har bevakat och diskuterat ekens vara eller icke-vara, har diskussionen i andra länder med motsvarande iver berört eurons vara eller icke-vara. Precis som eken har den gemensamma valutan ätits upp inifrån och det är nu en bedömningsfråga huruvida den kan stagas upp eller kommer att falla ihop under sin egen tyngd – med förödande konsekvenser för allmänheten.

Det står nu klart att eurosystemet i sitt nuvarande format har spelat ut sin roll. Otillräckliga regelsystem och kortsiktiga politiker har underminerat förtroendet för den gemensamma valutan. I takt med att risken för inställda betalningar växer, får euromedlemmarna betala ett allt högre pris för att låna upp nya pengar. De räddningsinsatser som hittills sjösatts har varit alltför små för att råda bud på den akuta situationen och trycket ökar nu dag för dag.

Allt mer tyder nu på att eurozonen går mot ett system som minskar det akuta finansiella trycket mot de mest utsatta medlemmarna – antingen genom storskaliga stödköp från den Europeiska centralbanken eller genom införandet av gemensamma euroobligationer. Problemet är såklart att pressade stater använder en sådan injektion till att spendera mer eller avstår från nödvändiga men smärtsamma reformer. Därför lär en sådan strategi kombineras med att den gemensamma kontrollen över euroländernas ekonomier förstärks. 

Det finns goda argument mot att utöka stödet till länder med statsskuldsproblem: om det sker via ECB innebär det eventuellt ett fördragsbrott och det kan dessutom leda till inflation. Gemensam upplåning med hjälp av euroobligationer innebär i praktiken en omfördelning från stater med välskötta ekonomier till stater med misskötta ekonomier. Men om alternativet är den gemensamma valutans totala sammanbrott väger dessa argument lätt. Tyskland har fram till nu varit den främsta motståndaren till ovanstående initiativ. Men landets chickenrace mot marknaden lär snart ta slut – de kommer att pressa på för hårdare regler och reformer in i det sista men lär snart få byta spår, annars finns inte mycket kvar att rädda.

Konsekvenserna av en raserad gemsam valuta är oöverstigliga. Men även en räddad valutaunion riskerar att få ödesdigra konsekvenser för det europeiska samarbetet. Två grundläggande områden riskerar få stryka på foten när den gemsamma valutan ska räddas: unionens sammanhållning och medborgarnas inflytande.

Den europeiska unionen består av 27 medlemmar varav 17 deltar i eurosamarbetet. I takt med att euroländerna förstärker sitt samarbete och sitt gemensamma regelverk ökar risken för ett delat Europa med en kärna som kännetecknas av allt djupare integration och en periferi som hänger allt mer löst. I längden kan sådana barriärer mellan ett inre och yttre Europa hota det som i slutändan är grunden i EU-samarbetet: samordning mellan alla unionens medlemmar. Detta kan gå ut både över den gemsamma marknaden och i förlängningen även över andra politikområden, till exempel den gemsamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den andra och kanske allvarligaste effekten av nya initiativ för att stärka upp eurosamarbetet är att det riskerar att urholka det folkliga stödet för det europeiska samarbetet i sin helhet. Teknokratiska regeringar i Grekland och Italien, diktat från EU:s starka stater och övernationell kontroll av medlemmarnas budgetar förstärker bilden av en union med haltande demokratiska reflexer. Samtidigt är det demokratiskt valda regeringar som har fört sina länder mot ruinens brant.

I slutändan bygger såväl unionens fortlevnad och åtstramningspolitikens framgång på folkligt stöd. Varje steg mot mer maktcentralisering måste därför vägas försiktigt och kombineras med möjligheter till demokratisk påverkan. För den som inte anser att mer Europa är lösningen på krisen åligger att förklara hur demokratin skulle frodas i små överbelånade nationalstater med tveksamma möjligheter att växa ur sina marknadslån.

Svenska politiker har en tendens att betrakta Eurokrisen med lika delar distans och självbelåtenhet. Det är hög tid att de inser att såväl problemen som lösningarna kommer att ha stor effekt på Sverige. Tydliga visioner om vilket sorts samarbete de vill se efter krisen och vår roll i detta vore önskvärt. 

 

Text: Björn Fägersten, europaforskare vid Utrikespolitiska institutet.



Om UI-bloggen

Arkiv