Av: Erik Brattberg
2011-11-23 |
Utrikespolitiken spelar vanligtvis en liten roll i amerikanska val. Istället brukar ekonomiska frågor vara betydligt mer avgörande. Under 2012 års valrörelse är detta truism troligen mer sant än någonsin. USA:s enorma budgetunderskott och höga arbetslöshet innebär att valet 2012 först och främst kommer att handla om vilken kandidat som bäst anses kunna få ordning på ekonomin och skapa nya jobb.
Men utrikespolitiken är heller aldrig helt osynlig i amerikanska val. I den senaste tv-sända debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna stod exempelvis de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna i centrum. För att kunna bli vald måste en amerikansk presidentkandidat kunna framstå som en stark överbefälhavare. Detta har varit speciellt viktigt sedan den 11 september 2001.
Trots att Barack Obama saknade utrikespolitisk erfarenhet när han valdes till president for tre år sedan framstår dessa frågor idag som hans kanske allra starkaste trumfkort. Med utrikespolitiska framgångar såsom oskadliggörandet av Usama bin Ladin och segern över Kadafi i Libyen framstår Obama som en stark ledare när det gäller säkerhetsfrågor. Obamas resa till Asien nyligen och nyheten om USA:s planer på att upprätta en militärbas i Australien gör det också svårare för de politiska motståndarna att hävda att Obama inte har gjort tillräckligt för att stå emot Kinas växande makt i regionen.
Detta innebär dock inte att Obama är helt osårbar när det gäller utrikespolitiken. Libyen-operationen har till exempel haft relativt lågt stöd hos den amerikanska allmänheten. En förklaring till detta kan vara det växande krigsmotståndet efter ett decennium i Afghanistan och nästan åtta år i Irak. Samtidigt innebär de amerikanska truppernas kommande uttåg ur Irak under 2012 att en eventuell försämring av säkerhetsläget där skulle kunna ge upphov till frågetecken kring Obamas utrikespolitiska omdöme just när valrörelsen drar igång på allvar.
Republikanerna har inte heller dragit sig for att kritisera Obamas så kallade ”leading from behind”-doktrin som man menar är ett exempel på bristande ledarskap. Framförallt har man kritiserat Obama-administrationens hantering av USA:s förhållande till dess allierade Israel (som man anser har skadats under Obama) samt skurkstaterna Nordkorea, Venezuela och Iran (där Obama beskylls för att inte tillräckligt ha tagit i med hårdhandskarna).
Trots den ganska enhälliga republikanska kritiken av Obama-administrationens utrikespolitik så kan också tydliga skillnader mellan de republikanska kandidaterna urskiljas. Till skillnad från 2008 då John McCain var republikanernas presidentkandidat finns denna gång inte någon kandidat med en stark utrikespolitisk profil inom det republikanska fältet.
Huvudkandidaten Mitt Romney har en bakgrund inom affärsvärlden och som guvernör i delstaten Massachusetts. I sitt utrikespolitiska program talar Romney om ett mer robust och aktivt amerikanskt ledarskap i världen. Men flera av hans förslag skiljer sig inte särskilt markant från Obamas egna. Exempelvis menar Romney att USA inte enbart kan använda militära medel utan att man även måste utveckla olika mjuka maktmedel – ett mantra som utrikesminister Hillary Clinton ofta har upprepat.
Däremot vill Romney istället för att skära ned på försvarskostnaderna öka dessa med ytterligare 30 miljarder dollar. Han förespråkar också en mera konfrontativ hantering av Iran samt en tuffare Kina-politik när det gäller handelsfrågor. Romney som tidigare har motsatt sig START-avtalet med Ryssland vill dessutom utöka USA:s missilförsvar. En snabb blick bland Romneys utrikespolitiska rådgivare visar flera välkända neokonservativa ansikten, däribland Eliot Cohen och Robert Kagan – personer som båda förespråkar en mer hårdför amerikansk utrikespolitik i Asien och Mellanöstern.
Romneys huvudmotståndare ansågs länge vara Texasguvernören Rick Perry. Även om Perry ofta ger intryck av att vara en utrikespolitisk hök så är hans åsikter om exempelvis Afghanistan inte helt entydiga (Perry vill att USA ska lämna landet men i enlighet med det tidsschema som administrationen har presenterat). Dennes opinionssiffror har dock dalat kraftigt den senaste tiden. Samtidigt har stödet för en annan kandidat – Herman Cain – stigit i höjden.
Med en bakgrund som företagsledare för en pizzakedja besitter Cain sannolikt minst politisk erfarenhet bland de republikanska kandidaterna – för att inte nämna utrikespolitisk sådan. Cains utrikespolitiska okunnighet har gång på gång gett upphov till frågetecken – som nu senast då Cain inte lyckades förklara vad han egentligen tycker om Obamas Libyen-politik. Trots skenande opinionssiffror under den senaste tiden måste Cains möjligheter att kunna vinna nomineringen ändå ses som små.
Bland de övriga kandidaterna inom det republikanska lägret kan endast en person anses ha utrikespolitisk erfarenhet; nämligen den före detta Utah-guvernören John Huntsman. Huntsman som nyligen tjänstgjorde som Obamas ambassadör i Kina och som utstrålar ett urbant och världsvant intryck (han talar exempelvis flytande mandarin och taiwanesiska), vill att USA ska dra sig ur Afghanistan samt skära ned på försvarsutgifterna. Han förespråkar också en mjukare linje mot Kina och har vid ett flertal tillfällen varnat för konsekvenserna av ett handelskrig med Kina. Han är också den av kandidaterna som är villig att gå längst när det gäller att hantera hotet från klimatförändringar (vars existens flera av de andra kandidaterna till och med förnekar). Som moderat republikan anses Huntsman dock sakna någon rejäl chans att kunna vinna nomineringen.
De tre starkt värdekonservativa kandidaterna Rick Santorum, Michele Bachmann samt Newt Gingrich förespråkar alla en betydligt mer aggressiv amerikansk utrikespolitik. Istället för att dra sig ur Afghanistan vill Santorum att USA ska trappa upp insatsen där ytterligare. Gingrich förespråkade i början av krisen i Libyen en amerikansk intervention men motsatte sig sedan en sådan operation. Bachmann som har kritiserat Obama-administrationens hantering av kriget mot terrorism vill att Guantanamo-basen ska få finnas kvar liksom användandet av tuffa tortyr-liknande förhörstekniker såsom waterboarding. De tre har gemensamt att de också menar att sanktionerna mot Iran har misslyckats och att USA därför måste motsätta sig Iran mera kraftfullt.
Det finns också en isolationistisk strömning inom själva Teaparty-rörelsen som bäst personifieras av kandidaten Ron Paul. Han vill se en radikal minskning av USA:s globala åtaganden. Trots ett starkt gräsrotsstöd så ogillas Pauls åsikter av många inom det republikanska partiet som vill se en starkare amerikansk utrikespolitik.
Sammanfattningsvis kommer valet 2012 inte att domineras av de utrikespolitiska frågorna. Men för att kunna slå Obama måste en republikansk presidentkandidat ändå lyckas övertyga väljarna om att han/hon är en stark ledare och överbefälhavare. Än så länge talar detta emot flera av de republikanska kandidaterna.
Text: Erik Brattberg, verksam som säkerhetspolitisk analytiker vid Center for Transatlantic Relations vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies (SAIS) i Washington, DC samt associerad hos UI:s Europaforskningsprogram.
blog comments powered by