Våld i narkotikans spår


Av: Erik Jennische

2011-11-23 |

Häromveckan invaderades favelan Rocinha precis väster om stranden Ipanema i Rio de Janeiro av 2000 poliser och militärer, tanks och pansarbilar. Sedan 2008 har polisen tagit över kontrollen i den ena favelan efter den andra från olika maffiagrupper för att förbättra säkerheten i staden. Tillslagen är populära i befolkningen och helt nödvändiga inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016 som arrangeras i Brasilien. Men de är också en del av den kraftmätning som just nu pågår i Latinamerika mellan det demokratiskt styrda våldet och det narkotikafinansierade våldet.

I Rocinha har värdet på kokainhandeln fyrdubblats de senaste tio åren och omsätter i dagsläget omkring 200 miljoner kronor per år. Vapen finns i överflöd. Och eftersom ungdomar under 18 inte kan dömas till fängelse utnyttjas de som fotsoldater i kampen om marknaden. Det är ungdomar som skjuter först och som också först träffas av kulorna. De 14 länderna i världen där flest ungdomar mördas ligger alla i Latinamerika och Karibien: i El Salvador är de 92 per hundra tusen, i Colombia 73, Venezuela 64, Guatemala 55 och Brasilien 52.

Men det narkotikafinansierade våldet är inte bara ett hot mot utsatta ungdomar. Det är också det främsta hotet mot demokratin på kontinenten. I Colombia har narkotikaintressena krupit långt in i politiken och rättssystemet. Och kriget mellan den mexikanska regeringen och narkotikamaffian har sedan 2006 krävt 40 000 dödsoffer, och mängder av hot har riktats mot lokala politiker, poliser och journalister.

I takt med att narkotikaproduktionen i Colombia och smugglingen genom Mexiko ökat blivit svårare har problemen spillt över på hela Central- och Sydamerika. Våldet som följer efter leder sedan till att säkerhetsfrågorna tar över i politiken. I Guatemala har mordfrekvensen fördubblats på tio år och i presidentvalet i början av november vann därmed en före detta general utan någon som helst demokratisk trovärdighet. Hans främsta vallöfte var att slå hårt mot narkotikavåldet, inte att förbättra utbildningen, vården och fattiga människors rättssäkerhet. Risken är att resultatet blir det samma i presidentvalen i Mexiko och Venezuela nästa år, och i andra länder efter det.

Men paradoxalt nog sker detta samtidigt som fattigdomen minskar, jämlikheten ökar och demokratierna fungerar bättre. Kontinenten seglar dessutom - så här långt - förbi de ekonomiska kriserna i USA och EU utan större problem. Om hindren mot utveckling och minskad fattigdom tidigare var en sörja av militärkupper, gerillakrig, inkompetenta politiker, korruption, utländska intressen, protektionism, usla statsfinanser, analfabetism och så vidare, så bockas nu det ena problemet efter det andra av med genomtänkt politik. Men det narkotikafinansierade våldet och den narkotikafinansierade korruptionen växer och undergräver samtidigt demokratin och friheten i Latinamerika som inget annat just nu.

 

För en gångs skull ligger roten till problemet inte i Latinamerika. Våldet och korruptionen finansieras nämligen i huvudsak av narkotikaanvändare i USA och Europa.


Anledningen till att det finns så mycket pengar på narkotikamarknaden att slåss om är att vinstmarginalerna
är så höga. Kokablad till ett kilo kokain kostade 2007 cirka 300 dollar hos bonden som odlat det. Priset för det förädlade kilot kokain var däremot hela 150 000 dollar på den amerikanska konsumtionsmarknaden. Prisstegringen beror på riskpremien i varje led av handeln - ingen smugglar ju eller säljer gratis - som i sin tur är en konsekvens av kriget mot narkotikan och den internationella förbudspolitiken.

FN beräknade 2009 värdet på den globala narkotikamarknaden till 320 miljarder dollar. Och faktumet att hela marknaden är olaglig gör att alla medel för att kontrollera den är tillåtna. Och så länge det finns mycket pengar att tjäna kommer narkotikaintressena dessutom att se till att det finns fattiga människor som är villiga att ta riskerna.

I svensk politik väljer man däremot att blunda inför det ofrånkomliga moraliska dilemma som utvecklingen i Latinamerika ställer oss inför. Kan vi ha en narkotikapolitik som syftar till att skydda europeiska ungdomar från narkotikabruk, men som leder till att latinamerikanska ungdomar hamnar i fördärvet?

Text: Erik Jennische, frilansskribent bosatt i Brasilia. Bloggar på erikjennische.com.


Om UI-bloggen

Arkiv