Arabisk vår – egyptisk höst?


Av: Magnus Norell

2011-11-22 |

Den 28:e november ska de egyptiska parlamentsvalen börja hållas enligt planerna. De beräknas hålla på i olika omgångar och vara färdiga i mars 2012. Det nyvalda parlamentet ska sedan skriva en ny konstitution och efter det ska nytt presidentval hållas. Som framgår av tidschemat kan detta dra ut på tiden ganska länge och pessimism och missnöje med sakernas tillstånd (och med det styrande militärrådet) har bara ökat de senaste månaderna. 

Det verkar som tiden närmast innan valen kommer att bli turbulent; i måndags lämnade den egyptiska regeringen in sin avskedsansökan (en avskedsansökan som i skrivande stund är föremål för diskussioner). De stundtals våldsamma demonstrationerna i Kairo i helgen (med både döda och skadade) visar också med all önskvärd tydlighet att motståndet och misstänksamheten med det styrande militärrådet – The Supreme Council of the Armed Forces (SCAF) – är både stort och utbrett.

Helgens demonstrationer fick också SCAF att delvis backa om en del detaljer i vallagen som till exempel att säga att riktlinjerna för skrivandet av den nya konstitutionen enbart var ”rådgivande” (inte ”bindande” som det stod tidigare) samt att militären är underställd den politiska och civila makten. Det är tveksamt om detta hjälper till att svalka ner känslorna i någon högre grad och i värsta fall kan hela valet skjutas upp på obestämd framtid.

Den utdragna valprocessen är också ett problem i sig. I ett läge där valdeltagandet mycket väl kan bli lågt (vilket anses gynna islamisterna av olika schatteringar), kan en långdragen process bli ett hinder för högt valdeltagande, i synnerhet när det redan har blivit ett problem att så få konkreta ändringar har skett i Egypten.

 

Ett resultat har blivit att en mängd konspirationsteorier kommit i omlopp, som i stort går ut på att SCAF inte vill släppa ifrån sig makten och därför designat ett system där de kan behålla kontrollen över både den politiska och ekonomiska makten. Detta är en inte helt obefogad misstanke. Även om SCAF:s talesmän flera gånger hävdat att man inte är intresserade av att behålla den politiska makten så har, de facto, militären ett alltstörre inflytande på det ekonomiska området (något som började redan under Mubaraks tid). Det gäller allt från cementfabriker till ägandet av lukrativa köpcentra. Inhemska kritiker jämför med Pakistan där ju militären, alldeles oavsett vem den civila premiärministern är, har ett ordentligt grepp om både politisk och ekonomisk makt.

 

När det gäller det andra stora orosmolnet, framtagandet av den nya konstitutionen, så tyder de olika turerna på att SCAF nog gärna ser en roll även efter valen. Fram till för några veckor sedan, var den allmänna tron att tidigare förslag om att det nyvalda parlamentet skulle välja en grupp på 100 personer att ta fram en ny konstitution, var det som gällde. Men ett nytt förslag från SCAF ser ut att ändra det.

I stället vill SCAF ha rätt att själv välja 80 av de 100 personer som ska sitta i konstitutionsrådet. Samtidigt finns det inget i de riktlinjer för parlamentsvalen som säger att SCAF måste välja premiärminister från det parti som vinner (alltså blir störst). Allt detta gör också att presidentvalen – som inte kan hållas innan en ny konstitution är framtagen – skjuts på en mycket obestämd framtid.

Kritik mot SCAF:s sätt att både försvåra valprocesserna (både till parlamentsval och presidentsval) samt vilja styra arbetet med den nya konstitutionen, handlar främst om att SCAF medvetet urholkar och splittrar oppositionen, framförallt den liberala varianten. Mycket av den sekulära kritiken mot SCAF framhåller just detta att SCAF:s manövrar syftar till att även efter valen kunna kontrollera politiken. Vad den liberala oppositionen framförallt fruktar är att löftena om en sekulär, civil statsstruktur, kommer att förhandlas bort i ett läge där militären gör upp med islamisterna.

 

I ett försök att hålla fast vid vikten av att det nya Egypten baserar sig på en sekulär och civil struktur, använder liberalerna oftast det arabiska ordet ”madani” för civil stat. Detta i kontrast till det ord som islamisterna företrädesvis använder för att beskriva samma sak, nämligen ”al-mani” som betyder sekulär i betydelsen västerländsk och omoralisk. 


Allt detta sker i ett politiskt landskap vars konturer är ganska klara. En grupp av nystartade, mestadels liberala partier, ska lyckas utmana väletablerade och sedan decennier fast förankrade politiska grupperingar som det Muslimska brödraskapet, samt resterna av de, också ganska väl förankrade, gamla partierna under den förra regimen. Valmatematiken ser ut som så: av Egyptens 50 miljoner väljare stöder mellan 20 och 30 procent muslimska brödraskapet eller andra islamistiska fraktioner. Dessa kommer helt säkert att rösta. Knappt 20 procent, den koptiska minoriteten och den egyptiska eliten, stöder ett civilt samhälle och kommer också att rösta.

Utmaningen består sålunda i att övertyga den återstående delen av väljarkåren, inte minst i att få dem att alls gå och rösta. Alla försök att ena olika grupper har misslyckats. Resultatet är att ungefär 14 liberala organisationer och 8 islamistiska partier har sammanlagt 6000 kandidater till 498 platser. I denna mångfald är det ändå så att muslimska brödraskapet har stöd av cirka 70 procent av de islamistiska rösternana. Det ger dem en klar fördel, speciellt om det blir ett lågt valdeltagande. Att som väljare skaffa sig en överblick över detta hav av kandidater är inte lätt och inte blir det lättare av att SCAF, som redovisats ovan, tycks planera att fortsätta att vara den viktigaste maktfaktorn, oavsett vem som vinner valet.

I ett läge där den nya regimen till övervägande del består av gamla Mubarakanhängare och där svårigheterna att uttrycka sig i media (vare sig det gäller ”gamla” medier som tidningar eller ”nya” medier som bloggar) är lika stora som tidigare och där SCAF arresterat och torterat i lika hög utsträckning som den förra regimen, är det svårt att se hur den formella demokratiseringsprocessen, med tanke på de hinder som rests, ska kunna leda fram till ett politiskt system baserat på demokratiska värderingar.

 

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid UI.


Om UI-bloggen

Arkiv