Muslimer, multikulti och myter


Av: Kjell Goldmann

2011-11-02 |

Enligt kanadensiska medier visar en ny undersökning att 75 procent har en positiv syn på kineser, den största invandrargruppen i Kanada. 74 procent ser positivt på svarta, 74 procent på latinamerikaner och 72 procent på judar. Om muslimer har däremot bara 43 procent en positiv uppfattning.

Gallupdata från USA (2009) ger en liknande bild. 91 procent av amerikanerna har en positiv inställning till kristendom, 71 procent till judendom, 58 procent till buddhism men 42 procent till islam.

Friedrich Ebert Stiftung har nyligen publicerat en undersökning om intolerans och diskriminering i åtta europeiska länder (Zick, Küpper & Hövermann, Intolerance, Prejudice and Discrimination: A European Report, Berlin 2011). Den allmänna bilden är att negativa attityder till olika slags grupper samvarierar: det finns en tendens att antisemiter, islamofober, rasister, invandringskritiker, sexister och homofober är samma personer. Forskarna har konstruerat ett index för GFE (”group-focused enmity”), vilket visar sig variera kraftigt mellan länderna – ”gruppfientligheten” är dubbelt så utbredd i Ungern och Polen som i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna, med Italien och Portugal däremellan.

GFE är högre bland äldre än bland yngre, högre bland lågutbildade än bland högutbildade, högre bland låginkomsttagare än bland höginkomsttagare och något högre bland kvinnor än bland män. Det är högre bland dem med extrema högeråsikter och extrema vänsteråsikter än i mitten. Den mest fördomsfulla europén är, tillspetsat, en polsk eller ungersk kvinnlig pensionär med låg utbildning och dålig ekonomi. Den minst fördomsfulla är en yngre manlig holländare med hög utbildning och god inkomst.

Detta är alltså den allmänna bilden, och den är knappast överraskande. En anti-muslimsk uppfattning visar sig emellertid vara mera utbredd än andra fobier. Forskarna säger sig ha funnit en ”förvånansvärd distans, misstänksamhet och misstro” gentemot muslimer. Det är iögonfallande, skriver de, att ”européer är i stort sett eniga om att förkasta muslimer och islam”.

Detta kan antydas med en jämförelse mellan islamofobi och antisemitism i de åtta länderna. Jag väljer att citera vissa data om positiva i stället för negativa attityder för att få något som liknar de citerade resultaten från Kanada och USA. De som instämmer i påståendet att judarna berikat deras kultur varierar mellan 72 procent (Nederländerna och Storbritannien) och 50 procent (Italien), med medianen 61. Antalet som anser att muslimsk kultur passar in i deras land är 50 procent (Frankrike och Portugal) och bara 17 procent (Tyskland), med medianen så låg som 34. Dessa resultat påminner om dem från Kanada och USA.


Det är mot denna bakgrund man ska se den europeiska debatten om mångkulturalism. ”Multikulti har misslyckats", förkunnade förbundskansler Angela Merkel i ett tal förra hösten, ett citat som dammades av efter attentaten i Norge. Detta är politikerspråk. Begreppet mångkultur (jag föredrar ”mång-” framför ”multi-” eftersom jag gillar svenska) lämpar sig bättre för utläggning av dimridåer än för analys. Detta gäller både ”kulti” och ”multi”.

Kultur kan syfta på konst och musik eller vardagsliv och familjerelationer, på religioner och världsåskådningar eller seder och bruk. Kultur kan vara ”allt det som människan har, gör och tänker” (Nationalencyklopedin). Begreppet mångkulturalism används om både migration och identitetspolitik. I en doktorsavhandling i statsvetenskap om förhållandet mellan mångfald och demokrati är det en poäng för författaren Andreas Johansson Heinö att inte göra någon sådan distinktion. ”Multikulti” syftar i så fall på Pride lika väl som på islam.

Hur många kulturer som krävs för ”multi” är inte heller lätt att avgöra. En del av dem som gör ett problem av mångkulturalism verkar inte bry sig om mångfalden som sådan utan bara vissa kulturer eller – som antyds av de data jag citerat – bara en enda kultur, nämligen islam. Det är som om multikulti”-prat egentligen gäller muslimer.

Varför just islam?

Den enklaste hypotesen är att muslimerna är så många att de utgör ett mer påtagligt hot mot majoritetskulturen än andra minoriteter. Om det är någon idé som är oförenlig med fakta så är det denna. Enligt den tyska undersökningen är en negativ syn på muslimer ungefär lika utbredd i alla de åtta länderna, fastän andelen muslimer i befolkningen varierar mellan 6 procent i Frankrike och Nederländerna till någon promille i Ungern och Polen (den är 2 procent i Kanada och 0,8 procent i USA).

Antalet muslimer skulle kunna skrämma på ett annat sätt. Det lär idag finnas nästan 1,6 miljarder muslimer. Kanske fruktar människor en global makt som hotar att lägga under sig deras samhällen, ungefär som när antisemiter påstår att det finns en judisk världskonspiration. Men hur ska man förklara att kanadensarna är mer tveksamma till muslimer än till de i Kanada dubbelt så många kineserna, vilka globalt sett är ungefär lika många som muslimerna?

Det handlar nog om annat. Människor tycks uppleva en kulturkrock av speciell kraft när det gäller islam. Data från olika länder, bland annat Sverige, visar att islam förknippas med brist på demokrati, kvinnoförtryck, intolerans och våld. I fråga om andra minoriteter, till exempel de dubbelt så många kineserna i Kanada, finns tydligen en föreställning om att de passar bättre in i ett samhälle som vårt.

Mångkulturalism som politisk idé innebär att samhället ska ge erkännande och utvecklingsmöjligheter åt sina minoritetskulturer. Den som tillhör en nationell eller etnisk minoritet anses ha rätt till de värden som hennes kollektiva identitet kan ge. Skilda identiteter ska därför ges förutsättningar att utvecklas i stället för att förmås att uppgå i majoritetssamhället.

När detta leder till allvarliga problem brukar det vara i två typiska situationer. Den ena är när minoritetens levnadssätt strider mot vad majoriteten betraktar som universella normer, som när det gäller kvinnors ställning. Den andra är när minoriteten kräver att majoriteten ska göra inskränkningar i sitt sätt att leva, som när medlemmar av en minoritet inte fullt ut kan acceptera principen om yttrandefrihet.

Sådana problem kan vara svåra att undgå i ett öppet, internationaliserat samhälle. Olika händelser kan ha fått människor att betrakta svårigheten som särskilt stor när det gäller muslimerna – inte vissa muslimer, vilket är uppenbart, utan muslimer överhuvudtaget. Detta beror i så fall på ett tankefel som är inbyggt i själva begreppen kultur och identitet.

I dessa kollektivistiska begrepp ligger en idé om fundamentala likheter inom en hel kategori av människor – en föreställning om attityder och tänkesätt som är gemensamma för alla i kategorin. Pars pro toto, delen för helheten, är ett stilgrepp i antik litteratur, men det är också en beskrivning av hur det går till när en enskildhet som vi ogillar får oss att tycka illa om helheten. Vi har en benägenhet att bära oss åt som om det som gäller om några gäller om alla.

Om kollektiva identiteter verkligen undersöktes empiriskt, med förkastande av pars pro toto – jag har prövat att göra det – kan det gemensamma känslo- och tankeinnehållet visa sig betydligt torftigare än vad som brukar påstås. Den undersökta identiteten kan bli avslöjad som mytisk. Det väsentliga kan visa sig vara mångfald, komplexitet, individuell variation i stället för fundamental likformighet.

Tilltagande individualism påstås hota samhällslivet. Jag undrar om det inte är tvärtom. Om vi tänker i termen av individer i stället för kollektiv minskar vi risken för att enskildheter trissas upp till kulturkamper. Det rätta svaret på vad man anser om muslimer, kineser eller andra folkgrupper är att frågan är felställd.


Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, nu är han bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).






 


Om UI-bloggen

Arkiv