Lukasjenkas stats-TV klandrar Sverige


Av: Jakub Swiecicki

2011-11-19 |

Svenska ambassaden i Minsk har attackerats av den vitryska statstelevisionen för att otillbörligen ha stött oppositionskrafter och för att läcka information om EU-projekt till obehöriga. Påhoppet är det senaste av en rad angrepp som president Aleksandar Lukasjenkas diktatur riktat mot EU-nationer.

I sitt populära nyhetsmagasin V tsentre vinimanja  (I centrum för uppmärksamheten) som sänds varje vecka har den statliga vitryska TV:n sänt  ett kritiskt inslag om Sverige.  Man har anklagat den svenska ambassaden för att stödja oppositionella i Belarus och för att läcka information om EU-projekt till obehöriga. Den senare anklagelsen tillbakavisas bestämt av ambassadens personal, medan den första bara bekräftar en gammal svensk politik.

Det finns flera bekymmer med Belarus. Det första är landets namn. Här används det som rekommenderas av Svenska Akademien, och som landets invånare anser vara bättre, Belarus.  Men det gamla, och kanske mer hävdvunna, namnet är Vitryssland.  Det betyder samma sak: det vita Ryssland, fast det första är på landets eget språk. Där vill man gärna att utlandet använder det namnet, inte minst för att direkt se skillnaden mellan dagens självständiga Belarus och den gamla sovjetrepubliken Vitryssland.

Det andra är att det brukar sägas att Belarus är Europas sista diktatur. En diktatur är det onekligen, men om det är Europas sista, det kan man ifrågasätta. Sedan 1994 styrs Belarus av Aljaksandar Lukasjenka (eller på ryska Aleksandr Lukasjenko, vilket han själv nog föredrar). Han omvaldes till president för fjärde gången i december 2010, efter ett val som utländska observatörer underkände. Motkandidaterna, sju stycken av tio, greps direkt efteråt, några av dem slogs blodiga och fick långa fängelsestraff.

Det tredje och största problemet är det som omvärlden, framför allt EU, har med Belarus. Frågan är på vilket ben man ska stå. Fördöma, isolera och bojkotta regimen eller upprätthålla kontakten och hoppas på en stegvis demokratisering. EU har prövat allt, både piska och morot.

Efter en tid av bojkott och vägran att bevilja visum för landets högsta företrädare, inklusive Lukasjenka, har EU prövat kontakter och försökt att komma till tals med regimen genom att skicka företrädare på hög nivå. President Lukasjenka har alltid lurat alla genom att spela ut väst mot öst. Ingen tvivlar på hans starka ryska sympatier, men samtidigt har han vägrat att erkänna de georgiska utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien, vilket Ryssland hade hoppats på.

Efter valet har Lukasjenkas svårigheter ökat. Ekonomin befinner sig i fritt fall. Den vitryska valutans värde har fallit med över 150 procent sedan årsskiftet, de viktiga olje- och gasledningarna som går från Ryssland till väst genom Belarus territorium kontrolleras redan av det ryska storbolaget Gazprom. Belarus skulder, främst till Ryssland för energileveranserna, uppgår till mångmiljardbelopp. De mer frispråkiga ryska korrespondenterna utvisas och signalen från den annars så älskade ryskspråkiga TV:n  blockeras för att den då och då tillåter sig sända kritiska program om Lukasjenka.

Det finns ett särskilt EU-program, det östra partnerskapet, för att hjälpa EU:s östra grannar – Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan – i deras reformer. Belarus ingår också i programmet som kom till på svenskt och polskt initiativ. Nu, särskilt efter tillslaget mot de demokratiska krafterna i december 2010 vet man inte riktigt vad man ska göra. Polen, som detta halvår är EU:s ordförande, och speciellt dess utrikesminister Radoslaw Sikorski attackeras sedan länge. Nu kritiseras även Sverige. Lukasjenka och hans medarbetare får inte besöka EU.

 

Namnen på listan har blivit fler efter decembervalet. Samtidigt kan det i detta läge vara extra viktigt att vårda goda relationer till vitryssar på alla nivåer. En tradition som är väl etablerad i Sverige. Även om det kan vara meningslöst att räkna med att diktator Lukasjenka omvänds till demokrat, så kan flera opportunister i förvaltningen göra det när tiden blir mogen. Det är så diktaturer brukar falla.


Text: Jakub Swiecicki, associerad vid UI:s forskningsavdelning.



Om UI-bloggen

Arkiv