Turbulent efter tunisiska valet


Av: Marie Jonasson

2011-11-18 |

Valutgången i Tunisiens första demokratiska val är fortsatt på allas läppar. Islamistiska al-Nahda blev valets stora segrare, men utan att en majoritet av väljarna röstade på partiet. Cirka 1,5 miljon personer röstade på al-Nahda, närmare 3 miljoner lade inte sin röst på dem och nästan 4 miljoner tog sig inte ens till valurnorna. Denna sistnämnda grupp, kallad ”den tysta majoriteten”, har genom sin frånvaro i valet skapat en hetsig debatt i Tunisien.

Det slutgiltiga resultatet av valet den 23 oktober till en konstituerande församling i Tunisien visade att av de drygt 8, 2 miljonerna röstberättigade medborgarna gick 4,3 miljoner till valurnorna. Valdeltagande på 51,7 procent, var ganska långt ifrån de första glädjeprognoserna som pekade mot klart högre siffror. Enligt planerna kommer den konstituerande församlingens första session att äga rum den 22 november.

De 217 platserna i församlingen fördelas mellan representanter från politiska partier, oberoende listor och koalitionslistor. Islamistpartiet dominerar med 89 vunna platser, sedan följer de två vänsterorienterade partierna CPR och Ettakatol med 29 respektive 20 platser. Dessa tre partier arbetar tillsammans för att förhandla fram en president och en regering som ska ta över från den nuvarande interimsregeringen fram till de parlamentsval som beräknas hållas under senare delen av 2012.

Överraskningen i valet, den kontroversielle oberoende listan Arridha Chaabia som kom trea med 26 platser, är utsatt för ett slags intern utfrysning på grund av anklagelser om illegala metoder under valrörelsen. Arridha Chaabia deltar därför inte i förhandlingarna med de övriga tre stora partierna.

Knappt en månad efter valet är den politiska framtiden fortfarande mycket osäker. Vardagen präglas av rykten, obekräftade uppgifter och maktspel mellan ledande personer och partier. Varje dag läcker uppgifter ut från de pågående koalitionssamtalen, och al-Nahda kritiserar media för att publicera uppgifter som är ”rena spekulationer och inte har någonting att göra med de diskussioner som pågår mellan partiet och dess samarbetspartners”. Hetaste kandidater till de tre nyckelposterna är al-Nahdas generalsekreterare, Hammadi Jebali, som premiärminister, CPRs Moncef Marzouki som president och Ettakatols ledare Mustapha Ben Jaafar som ordförande för den konstituerande församlingen.

Häromdagen kom dock nyheten att Ettakatol lämnat trepartisamarbetet i protest mot ett kontroversiellt tal av Hammadi Jebali under en politisk sammankomst i Sousse. Det fick både politiker och allmänhet att sätta kaffet i vrångstrupen då Jebali refererade till det nuvarande läget i Tunisien som ”ett gudomligt ögonblick i en ny stat och, om gud vill, i ett sjätte kalifat”. De negativa reaktionerna förstärktes av att en ledamot av palestinska Hamas deltog i sammankomsten. Efter uttalandet har al-Nahda tvingats på defensiven och trovärdiga förklaringar krävs innan koalitionssamtalen kan komma på rätt spår. Jebali själv har sagt att det hela är ett missförstånd och att uttalandet är taget ur sitt sammanhang. Andra talesmän för partiet bedyrar att al-Nahda fortsätter att hängivet sträva efter Tunisiens övergång till en demokratisk republikansk stat. Sekulära kritiker säger att detta är ett av många bevis på att al-Nahda inte är att lita på och att de har en dold agenda.

I koalitionssamtalen diskuteras också vilka partier som ska ansvara för de olika ministerierna. Ettakatol skulle enligt obekräftade uppgifter bli ansvarigt för bland annat jordbruksministeriet, CPR för inrikes- och justitieministerierna och al-Nahda för utbildnings- och kulturministerierna. Värt att notera är att ingen verkar vilja åta sig den otacksamma uppgiften att leda finans- och handelsministerierna, och detta har inte undgått folk på gatan. Kanske verkligheten börjar hinna ifatt de partier som under hösten kom med vidlyftiga vallöften om stora investeringar i de fattigaste regionerna, kraftigt höjda minimilöner, ekonomisk tillväxt och minskad arbetslöshet.

Valutgången är fortsatt på allas läppar. Al-Nahda blev visserligen valets stora segrare, men de fick inte en majoritet av rösterna. Följande sifferkombination dyker gång på gång upp i debatter: Cirka 1,5 miljon personer röstade på al-Nahda, närmare 3 miljoner lade inte sin röst på dem och nästan 4 miljoner tog sig inte ens till valurnorna. Denna sistnämnda grupp, kallad ”den tysta majoriteten”, har också skapat många frågetecken och mycken debatt genom sin frånvaro i valet.

Det fanns huvudsakligen två skäl till att riktiga supportrar röstade på al-Nahda. De står för den största förändringen jämfört med den gamla Ben Ali-regimen samt att de sympatiserar med partiets syn på att islam är verktyget genom vilket orättvisor och auktoritära styrelseformer kan utplånas.

En andra grupp representerar de osäkra väljare som i sista stund bestämde sig för att rösta på al-Nahda. De är beredda att ge partiet chansen att visa vad de går för, och de anser att större kontroll och transparens gör att al-Nahda inte kan bli ett alltför stort hot mot det moderna och sekulariserade Tunisien. Skulle partiet inte leva upp till sådana förväntningar kommer väljarna knappast att ge dem samma förtroende i nästa val.

De övertygade motståndarna till al-Nahda hävdar att partiet helt säkert kommer att smygislamisera Tunisien och att religionen kommer att få alltför stor plats i politiken. Dessa anser bland annat att al-Nahdas representanter talar med kluven tunga. I media ges många exempel på hur partiets talespersoner visar upp en liberal agenda gentemot västvärlden, medan de driver en hårdare linje i Tunisien.

Turismen är alltid i fokus och al-Nahdas ledare har gång på gång i utländska medier bedyrat sin acceptans för ”öl och bikini” på turistorterna, medan ryktena lokalt talar om indragna alkoholtillstånd för restauranger och att tunisiska medborgare kommer att utestängas från de turisthotell där alkohol får serveras.

Andra al-Nahda -motståndare har visat stor oro över rykten om att partiet ska leda utbildningsministeriet. Företrädare för partiet har sagt att standardarabiskan måste få mycket större plats i undervisningen och att franskans ställning som officiellt språk bör försvagas. Dessutom önskar al-Nahda fler undervisningstimmar för studier av islam samt arabisk kultur och historia.

Ytterligare en orospunkt är det kontroversiella uttalandet av al-Nahdas kvinnliga frontfigur, Souad Abderrahim, om att ensamstående mammor är ”en skam för Tunisien” och att ”dessa kvinnor och utomäktenskapliga barn inte borde få existera”. Det här skapade uppror i många led, och alltifrån SOS Barnbyar till kvinnoföreningar runt om i landet protesterade högljutt.

Det finns med andra ord ett brett spektrum av åsikter i denna nya och osäkra demokrati. Pessimister hävdar att så länge makt är den största drivkraften och korruption härskar på alla nivåer kan inga djupgående samhällsförändringar äga rum. De största utmaningarna för de styrande är att skapa en demokratisk kultur där medborgarna ges möjlighet att engagera sig och där det finns förtroende för statliga institutioner och tillit mellan människor.

Optimisterna säger att så länge det finns en aktiv opposition som inte hindras från att prata och skriva, och så länge det civila samhället växer i storlek och styrka, så har Tunisien goda möjligheter att framgångsrikt fortsätta på den inslagna vägen mot demokrati.


Text: Marie Jonasson, civilekonom bosatt i Tunisien sedan 2006, medverkar i bland annat radions Studio Ett.

 

Tips: Mer om Tunisisen hittar du i landguiden.se.


Om UI-bloggen

Arkiv