Russeltribunalen: Israel värre än Sydafrika


Av: Disa Håstad

2011-11-18 |

Det ockuperade Palestina var temat för årets version av den legendariska Russeltribunalen. I det under många år apartheidplågade Sydafrika samlades nyligen människorättsaktivister från hela världen för att granska hur apartheid alltjämt praktiseras i dag i av Israel ockuperade palestinska områden.


KAPSTADEN. Israels behandling av palestinierna är institutionaliserad diskriminering, alltså apartheid. Det är ett brott mot mänskligheten, förbjudet i internationell lag. Vi hemställer att Israel slutar med detta och Israel måste också betala skadestånd till dem som drabbats. Så summerade medlemmarna i Russelltribunalen, som hölls nyligen i sydafrikanska Kapstaden, den ständigt brännheta frågan om Palestina.

Att det skedde här var inte av en slump. Kända sydafrikanska personligheter som själva lidit gav personliga vittnesmål om hur apartheid drabbat dem och andra. Det kunde jämföras med de vittnesmål om systematisk förföljelse och diskriminering som gavs av palestinier från Israel och de ockuperade områdena under tre laddade dagar i Kapstaden.

Russelltribunalen, ett initiativ av den brittiske filosofen Bertrand Russell för att sätta ljuset på obehagliga sanningar som världen vill glömma, är ingen domstol. Den ska snarast fungera som ett etiskt rättesnöre. De män och kvinnor som sitter i juryn är inga domare och har ingen makt - de kan lyssna på vittnesmål och juridisk expertis och göra en bedömning.

Världen har dock i efterhand ofta gett dem rätt. Den första Russelltribunalen, som hölls i Stockholm 1967 och ställde frågan om USA begick krigsförbrytelser i Vietnam, var mycket kontroversiell eftersom man inte på detta tidiga stadium ville stöta sig med USA alltför mycket.  I Stockholm tilläts tribunalen hållas bara om den framträdde i ett slutet forum. Jag var själv med som frivillig ordningsvakt och vi vakter fick hålla benhård koll mot provokatörer, medan den tidens jury - Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Peter Weiss, jugoslaven Vladimir Dedijer med flera - fick bevittna de första synliga verkningarna av amerikanska napalmbombningar i Vietnam – en brännskadad liten pojke. I dag är allt den tribunalen fann erkända sanningar.

Samma nervösa stämning som i Stockholm då märkte jag i Kapstaden nu, samma oro för provokatörer som fick vakter att faktiskt handgripligen lyfta ut en ung student från den avslutande presskonferensen för att han misstänktes vilja ställa en provocerande fråga. Och samma delvis skeptiska bemötande från den etablerade pressen.

Men att angripa Israel är känsligt: aktivister med kängurumasker demonstrerade mot tribunalens "Kangaroo court" (skendomstol). Judiska sydafrikaner har skrivit kulturartiklar i flera dagar och fördömt tribunalen - utan att palestiniernas lidanden verkar bekymra skribenterna som snarare tagit fasta på klassiska argument som att Israel är Mellanösterns enda demokrati och att Israel absolut inte "kan vara" en apartheidstat.

Men som fredspristagaren ärkebiskop Desmond Tutu sade i sitt öppningsanförande: "Jag är rädd för vad israelerna gör mot sig själva. Jag känner förtvivlan då jag vid besök i Israel vid vägspärrarna ser det samma som hände hos oss: unga soldater som brutaliserats av sin uppgift och som har makt att bestämma om en havande kvinna ska få åka vidare till sjukhus eller ej."

Också juryn tog ställning med tungt hjärta. Russelltribunalens hederspresident, den 94-årige motståndskämpen och koncentrationslägerfången Stéphane Hessel, författare till "Indignez-vous!"(på svenska "Säg ifrån") sade att man ingalunda hade kommit till sitt värv med förutfattade meningar, huruvida palestinerna verkligen levde i apartheid - men att vittnesmålen övertygat dem.

Fler än Hessel i juryn hade erfarenhet av förföljelser. Afroamerikanska Alice Walker, författare till bestsellern "Color Purple" som växt upp i den segrererade Södern; nordirländska Maireed Corrigan Maguire som vann Nobels fredspris för sitt arbete att försona det delade Nordirland; Ronnie Kasrils, tidigare Sydafrikas säkerhetsminister, som deltog i den väpnade kampen mot apartheid och satt i fängelse. Den juridiske eldsjälen var den brittiske människorättsadvokaten Michael Mansfeld.

Med på tribunalen men inte i juryn var Leila Khaled, känd flygplanskapare 1969-1970, som numera är med i palestinska rådet och skulle informera omvärlden om tribunalens resultat. Men förloppet blev mycket dramatiskt. Ett av de starkaste vittnesmålen gavs av Haneen Zoabi, palestinska som är medlem i Knesset, Israels parlament.

Hon förklarade att hon och de andra 1,2 miljonerna israeliska araber är ett bevis för att problemet är ockupationen - att detta är en integrerad del av Israels system. Hon och de andra ses nu som ett säkerhetshot sedan 2007. Eftersom israelerna vill ha en judisk stat begår de värre brott än apartheid, ansåg hon: etnisk rensning.

 

- Israel har konfiskerat mitt land och kallar oss intränglingar. De säger att de ska rädda landet. De kallar mig ickejude i en judisk stat. I Israel är rasismen inte de facto utan de jure, sade hon i sitt starka och emotionella anförande.

Minuterna efter det att hon slutat tala kom meddelandet att Israels regering rekommenderat Knessets etiska kommitté att beröva Haneen Zoabi hennes  israeliska medborgarskap - ett beslut med vittomfattande konsekvenser.

- Det visar att vi inte är utan betydelse. Israel följer allt vi gör, sade Michael Mansfield som vädjade till regeringarna i tribunalens alla hemländer att kräva av Israel att inte verkställa beslutet utan se till att Zoabi kan återvända hem.

Senare meddelade Mansfield att någon hackat sig in och förstört tribunalens hemsida. Andra vittnesmål beskrev förföljelser bland beduinbyar i Negev, där hus systematiskt förstörs - de kallas inte hus utan ”strukturer”. Byar med judar får vatten och elektricitet, byar med araber får det inte.

 - Jag vill säga att Israel, att döma av vad jag hört här, verkar värre än apartheid hos oss, sade ledaren för de sydafrikanska facket Cosatu Zvelinzima Vavi. Apartheid var mer hederligigt - lagarna stiftades öppet. I Israel är det svårt att veta vad som gäller, bestämmelser offentliggörs inte.

Israeliska soldater diskriminerar enligt ett system som palestinier borde känna till, sade den sydafrikanske juristen John Dugard, speciell rapportör till FN om brott mot mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena. Han ansåg att den vägdiskriminering (palestinier tilldelas särskilda vägar och får ej åka på andra) som nu råder är värre än vad som fanns i Sydafrika. Han såg likheterna i systematisk diskriminering (passlagar), tvångsförflyttning och rivning av hus, systematisk politisk förföljelse med räder i hemmen samt i att vigilantgrupper tolereras. Slutligen har man territoriell fragmentering med hjälp av muren - i Sydafrika är parallellen de ministater, Bantustan, som konstruerades och dit de svarta förvisades.

Ordet apartheid finns redan (hafrada) och vi använder det, vittnade Jeff Halper, medlem i den israeliska kommittén mot husrivningar.

-  Ta muren - israelerna kallar den ”demografisk gräns”. Sedan 1967 har 26 000 hus rivits, sade Halper. Början gjordes då man renrakade området framför Klagomuren - en kvinna dog inne i sitt hus.

 

I tribunalens lokal, museet om det rivna District Six, fanns bilder på liknande husrivningar i Kapstaden på 80-talet. Många talare påpekade parallellen.

Det pågår en officiell judaisering i Israel, sade Jamal Juma´a, koordinatör av den palestinska organisationen Stoppa muren. Det finns konkreta planer. I Galiléen är palestinierna 52 procent, de ska bli 38. I Jerusalem med omnejd är nu 35 procent palestinier, de bör bli 12. Negev ska också judaiseras. Jama´a visade kartor med hur detta är tänkt att gå till - judiska bosättningar ska sprängas in överallt. Vägsystemen ska också bli helt separerade.  I jämförelse med detta framstår apartheid som den liberalare lösningen, menade Jama´a.
    
En inbjuden talare lyste med sin frånvaro under tribunalen: den representant för den israeliska regeringen som inbjudits. De israeliska myndigheterna hade inte heller brytt sig om att sända något svar.

Tribunalen planerar hålla sin nästa session i New York i september 2012, medan världens statschefer talar i FN.


Text: Disa Håstad, tidigare utrikeskorrespondent för DN, tillfälligt bosatt i Sydafrika för att forska om ekonomisk ojämlikhet. Hennes senast utgivna bok heter "Frihetens frestelser" och ställer frågan varför ledare i unga stater glömmer sin befolkning och bara vill berika sig själva.

 


Om UI-bloggen

Arkiv