Trots Libyeninsatsen har Nato tappat fotfästet


Av: Per Jönsson

2011-11-15 |

Nato är knappast längre i stånd att möta nutidens militära utmaningar. Det har tydligt avslöjats i samband med flera krishärdar utanför Natos kärnområde: Afghanistan, Libyen, Syrien. Medlemsstater som Frankrike, Storbritannien och Polen rustar sig också för säkerhet utanför Natos ramar. Och USA varnar för att man kanske inte längre anser det vara värt att betala för Nato. Sådana dystra stämningar bildade klangbotten  vid ett fullsatt seminarium på UI med Nato:s biträdande generalsekrerare James Appathurai.

Man kunde nästan tro att James Appathurai var i Sverige för att ragga ännu ett medlemsland till Nato. Blott ett halvår efter att generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen besökte Utrikespolitiska institutet hade han skickat sin andreman till samma adress med förnyat beröm för Sveriges insats med Gripenplan i ”Operation störta Kadafi”.

Fast det tillhör sedan länge Natoetikettens allra mest förbjudna att försöka tubba Sverige och andra alliansfria länder till formellt medlemskap. Det behövs ju knappast heller eftersom Sverige gång på gång och i flera olika roller iklätt sig kostsamma och krävande uppgifter för den västliga försvarsalliansens räkning: mångårig aktiv medverkan i Natos Partnerskap för fred plus militära insatser i exempelvis Kosovo, Afghanistan och nu Libyen. Till råga på allt uppgifter som inte ens medför svensk röst eller medbestämmande i vad Nato beslutar – just på grund av det svenska ickemedlemskapet.

Förvisso vore det också i senaste laget för Sverige att nu ta en plats i Natos inre. Ty sedan kalla krigets slut, och framför allt sedan 11-septemberattentaten har det blivit allt mer uppenbart att Nato inte är i stånd till att i enighet möta nutidens militära utmaningar.

Ta ”bara” Afghanistankriget. Under snart ett decennium har Nato via sin FN-sanktionerade kommandocentral Isaf lett kring 100 000 soldater från 50-talet länder i en kombinerad säkerhets- och uppbyggnadsoperation i det krigsplågade landet. Men i Afghanistan har Nato varken åstadkommit säkerhet eller nationsbyggande värt namnet. Följdenligt, men inte utan förlägenhet, har därför såväl Natos ledarland USA som flertalet deltagarländer tillkännagivit att de gradvis ska dra tillbaka sina trupper från Afghanistan med preliminärt slutdatum i december 2014.

Eller ta Libyendramat, som i Natokretsar utmålas som en triumf. Blott en fjärdedel av Natos 28 medlemsstater var överhuvudtaget beredda att ställa upp i den FN-sanktionerade militära insatsen för att skydda civila libyer från Kadafi, påpekade Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström. Flera tungviktare, däribland Tyskland, Polen och Turkiet, var direkt negativa till hela äventyret. I praktiken blev det Storbritannien och Frankrike som fick leda insatsen, eftersom president Obama tidigt deklarerade att USA den här gången tänkte inta en baksätesroll. Dock tvingades just britter och fransmän att snällt be Amerika om ammunitionspåfyllning när deras flygburna missiler efter några veckors skjutande helt enkelt tog slut. Ändå tog allt mycket längre tid än någon gissat: trots nästan 10 000 flygoperationer, understödda av specialförband på marken, tog det rebellerna hela sju månader att mala sönder Kadafiregimens skraltiga styrkor – att jämföra med USA:s egenhändiga krossande av Saddam Husseins krigsmaskin på bara tre veckor.

Flera stora Natomedlemmar tycks också ha dragit slutsatsen att den 62-åriga alliansen inte längre är idealisk för deras säkerhetsbehov. För drygt ett år sedan ingick Storbritannien och Frankrike ett bilateralt försvarssamarbete -  tänkt att bestå i minst 50 år - utan att fråga vare sig Nato eller EU till råds. Samarbetet omfattar en bred paljett: en snabbinsatsstyrka, kärnvapen, hangarfartyg, obemannade flygplan (”drönare”), logistik och underhåll, etc. Ett ännu färskare exempel är att de fyra östliga Natomedlemmarna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern i våras beslöt att upprätta ett gemensamt militärförband utanför Natos och EU:s ramar – den så kallade  Visegradstyrkan  under ledning av Polen. Dessa före detta Warszawapaktsmedlemmar med en sammanlagd folkmängd på cirka 65 miljoner anser uppenbarligen att Ryssland alltjämt, och i växande utsträckning, utgör ett potentiellt säkerhetshot mot dem samt att Nato knappast har vare sig vilja eller förmåga att tillräckligt slå vakt om östliga medlemsländers specifika intressen.

Även Turkiet, med Natos största stående styrkor, förefaller numera obekväm med det militära västsamarbetet. Regimen i Ankara vägrade således USA att transportera trupp genom turkiskt territorium inför anfallet mot Irak 2003 – USA  och George W Bush ville för övrigt inte att Nato skulle lägga näsan i blöt i Irakinvasionen. Även i andra sammanhang är den turkiska AKP-regeringen ovillig att gå Natos eller västvärldens ärenden. Exempelvis i revolternas Syrien har Ankara trots påtryckningar från USA och flera Natostater envist sagt nej till att intervenera på regimmotståndarnas sida – just nu har Turkiet dessutom fullt upp med det ånyo uppblossande kurdiska PKK-upproret.

Förödande och förnedrande underbetyg åt Nato gavs av USA:s avgående försvarsminister Robert Gates när han i somras avskedsgästade Nato i Bryssel. Isaf-insatsen i Afghanistan lider av brist på fokus, resurser och engagemang, dundrade Gates, som också klandrade alliansen för att varken vilja eller riktigt kunna visa framfötterna i Libyen. Allra mest ondgjorde han sig över att praktiskt taget alla Natostater hela tiden rustar ned – med en sjättedel av deras sammanlagda försvarsbudgetar sedan 11 september 2001. Om sådana trender fortsätter, varnade Gates, finns risk att framtida amerikanska ledare inte tycker det är värt mödan eller kostnaderna att upprätthålla Natosamarbetet.

Tydligen bet denna skrapa från Robert Gates inte alls. När generalsekreteraren Fogh Rasmussen häromdagen tillfrågades om Nato kunde tänka sig att ”göra ett Libyen” för att även bistå demokratiaktvisterna i Syrien svarade han entydigt å medlemmarnas vägnar: ”Nato kommer absolut inte att ingripa i Syrien. Det är fullständigt uteslutet”.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör för UI-bloggen.

 



Om UI-bloggen

Arkiv