Europa saknar gemensam ansvarskultur


Av: Barbro Hedvall

2011-11-14 |

Euroländernas Europa framstår i dag som synnerligen  obalanserat. Just nu är den tyska ekonomins kraft det enda som håller upp europrojektet. Och detta beror på de icketyska euroländerna. Där snörde man aldrig ihop korsetten, kostnaderna fick stiga till tysk nivå utan att produktionen växte. Hela den goda tanken med euron förutsatte något som inte finns i Europa: en gemensam ansvarskultur, skriver Barbro Hedvall.


Nu tävlar Grekland och Italien om vem som inger de värsta rysningarna utefter ryggraderna i Europa. De två sydeuropeiska EU-medlemmarna förknippas inte enbart med ruttna affärer utan har också en politikerkast av ett häpnadsväckande slag. Greken försöker sig på en list – folkomröstning – bara för att till slut få ge upp. Italienaren försöker undvika nya personliga förödmjukelser och samtidigt posera som ansvarskännande och offervillig. Lösningen – tillfällig? – blir i bägge fallen ekonomer med namn som är kända och inte fläckade i Frankfurt och Washington.


Just nu förefaller Europas stora problem vara den politisk-kulturella skillnaden mellan norr och söder. En skillnad som också är reell i ekonomisk kraft. Medan länderna i norr kommit ur finanskrisen hyggligt – ja till och med väl, exempelvis Sverige, går ekonomierna i söder bakåt. Mellanlandet Frankrike står still.

Just nu alltså. I ett annat perspektiv syns en annan obalans: den mellan Tyskland och resten. Tysklands storlek är ett problem, både för Tyskland och för andra europeiska länder. Jag behöver inte kalla fram alla historiens spöken, några av dem löper redan fritt i Grekland. Det räcker att erinra om läget för tjugo år sedan. Muren föll och det gamla, stora Tyskland klev fram igen.

Dåtidens ledare kände omedelbart igen problemet. D-marken skulle kunna komma att ta över de allt svagare valutorna och förvandla andra europeiska ekonomier till avdelningar under Bundesbank och det tyska finansministeriet. Lösningen hette euron. D-marken skulle lämna en del av sin styrka till den nya gemensamma valutan och Bundesbank ersättas av ECB, den europeiska centralbanken. Underförstått var att de ekonomier som ingick i valutaunionen skulle ”smittas” av tysk styrka, för länder som Frankrike, Italien, Irland, Grekland med flera skulle valutaunionen innebära en korsett som kunde lyfta upp dem ur devalveringar och inflation.

Denna tanke var god – och många, inklusive jag själv, trodde på den goda verkan av en gemensam europeisk valuta. Den tycktes också följa av den gemensamma marknaden.
Euron skulle ge balans åt Europa.

Så gick det inte. Tvärtom framstår i dag Euroland som synnerligen obalanserat. Tyskland är större och starkare än någonsin. Också kraven på tyska insatser är större än någonsin. Just nu är den tyska ekonomins kraft det enda som håller uppe europrojektet. Och detta beror på de icketyska euroländerna. Där snörde man aldrig ihop korsetten, kostnaderna fick stiga till tysk nivå utan att produktionen växte. Bekväma och oansvariga politiker har låtit de offentliga budgetarna krascha. Hela den goda tanken med euron förutsatte något som inte finns i Europa: en gemensam ansvarskultur.

För tjugo år sedan vägde historiens skam ännu tung för tyska politiker (läs: Helmut Kohl). Så är det inte längre. Tyska politiker och tyska väljare tycker inte längre att de ska be om ursäkt för sin storlek. Förbundskansler Angela Merkel talar allt mer klarspråk och hennes parti diskuterar nu öppet att utesluta länder som missköter sig ur valutaunionen. Den diskussionen oroar sannolikt inte dagens grekiska ledare. Däremot med stor sannolikhet Frankrikes och Italiens – i den mån det senare landet har några framåtblickande och ansvarskännande ledare.

Den dag det blir möjligt att tvinga ett land ut ur valutaunionen kommer den tyska övervikten att bli dramatisk. De som är kvar och vill vara kvar kommer att behöva en tysk stämpel på sina budgetar (vilket i och för sig kan vara ekonomiskt nyttigt), deras nationella rörelsefrihet minskar därmed. Och med ens är Europa i den situation som dess ledare sökte undgå för tjugo år sedan: Tysklands styrka kan inte skylas av euron, den kommer att kännas nästan överallt i Europa. Och observera: det är ett läge som Tyskland inte drivit fram.
Så har den europeiska balansen rubbats av dem som till skillnad från en viss svensk statsminister inte tagit satsen: "den som är satt skuld är inte fri", på allvar.

Text: Barbro Hedvall, gästkrönikör för UI-bloggen. Tidigare politisk kommentator på Dagens Nyheter och Expressen i många år samt i olika radio- och teveprogram, bland andra God morgon Världen. Hon är också aktuell med boken ”Vår rättmätiga plats” om kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige.



Om UI-bloggen

Arkiv