Svensk realpolitik – en finurlig form för Natomedlemskap


Av: Kjell Goldmann

2011-10-07 |

Både Olof Palme och George W Bush var på en och samma gång realpolitiker och idealister. Men båda måste i viss mening dölja sin verkliga utrikespolitik i en retorik som går hem hos väljarna. Medan svensk neutralitetspolitik har behövt förgyllas med en idealistisk överbyggnad har amerikansk neokonservatism behövt paketeras som nationell säkerhetspolitik. Det skriver statsvetarprofessorn och författaren Kjell Goldmann.


I dessa rader om realpolitik på svenska ska jag 1/ citera ur en skrift om svensk säkerhetspolitik som Utrikespolitiska institutet publicerade för 45 år sedan, 2/ redovisa en fundering efter läsningen av Mikael Holmströms avslöjande Den dolda alliansen (Atlantis 2011) jämte Henrik Berggrens Palmebiografi Underbara dagar framför oss (Norstedt 2010), samt 3/jämföra med vad som framkommer i en norsk avhandling om George W. Bush.


1/ 1966 bad UI en handfull utländska experter kommentera svensk säkerhetspolitik för sin publikation Strategisk Bulletin (1966 nr 6). Den Nato-orientering som Holmström senare dokumenterat tog dessa bedömare för given. Thomas Schelling, banbrytande konfliktteoretiker och senare Nobelpristagare i ekonomi, såg svensk neutralitet som ”en finurlig form för medlemskap i västalliansen”. Theo Sommer, utrikesredaktör vid Die Zeit, hävdade att Sverige ”i vida kretsar” uppfattades som ”potentiellt allierad”. Johan Jørgen Holst, försvarsforskare och senare norsk utrikesminister, karakteriserade förhållandet som ett ”potentiellt biståndskontrakt med Nato”.

Föreställningen om Sverige som idealistisk fredskraft i neutralitetens hägn hade också rötter på Östen Undéns tid och hade fått ett kraftfullt uttryck i ett tal av Olof Palme i juli 1965. UI:s utländska bedömare såg denna svenska idealism som en marginell biprodukt av en säkerhetspolitik på realpolitisk grund. Schelling tänkte sig att Sverige eller svenskar visserligen skulle kunna spela en medlande roll i världspolitiken, men ”världen är nu så full av självutnämnda medlare, att ett överskott kan tänkas föreligga inom detta yrkesområde.” 

Holst hävdade att alliansfrihet i vissa sammanhang är en fördel, till exempel i fråga om bidrag till FN-styrkor, men i andra sammanhang är en nackdel, till exempel när det gällde att bidra till europeisk avspänning. Svenskars lämplighet som medlare hänför sig inte till neutraliteten, ansåg Sommer – medlarrollen spelas ”med minst samma framgång” av norska, danska och kanadensiska statsmän.

Detta alltså synpunkter från 1966. Under de följande åren blev den idealistiska ambitionen än starkare markerad i svensk utrikespolitisk doktrin, samtidigt som 1950-talets realpolitik fördes vidare bakom retorikens kulisser.

2/ Begreppet ”realpolitik” kan definieras på olika sätt. Här är några exempel, ordnade från det synnerligen förkastliga till det klokt måttfulla.

• ett hänsynslöst opportunistiskt sätt att utöva statsmannaskap (Collins English Dictionary)
• en expansionistisk politik med enda syfte att främja det nationella intresset (The American Heritage Dictionary of the English Language)
• en politik baserad på praktiska målsättningar snarare än på ideal, en anpassning till förhållandena sådana de är, pragmatism med bortseende från etiska överväganden (Encyclopedia Britannica)
• en verklighetsanknuten, pragmatisk politik till skillnad från en renodlat ideologisk politik (Nationalencyklopedin)
• en synonym till kompromissvilja (svenska Wikipedia).

Själva ordet är tyskt, och det är därför motiverat att se vad som står om realpolitik i Wörterbuch zur Politik (1995). Begreppet, kan vi läsa, myntades av Ludwig von Rochau för att beteckna en verklighetsorienterad kritik av orealistiska inslag i de tyska liberalernas program, särskilt under revolutionsåren 1848-49. Det blev sedan beteckning för den politik som bedrevs av Otto von Bismarck. På 1900-talet, står det vidare, kom begreppet att användas för en på det nationella intresset inriktad utrikespolitik.

Formuleringarna varierar, för att inte tala om de moraliska tonfallen, men det kan anses vedertaget att som realpolitik beteckna att framhäva makt snarare än moral, att betona det nationella egenintresset snarare än det internationella allmänintresset och att utgå från den konkreta situationen snarare än från abstrakta visioner.

Olof Palme sågs, både här hemma och internationellt, som en idealistisk motpol till den samtida ärkerealisten Henry Kissinger. Kontrasten är överdriven eftersom även Palme var realpolitiker. Henrik Berggren kunde nog ha fördjupat analysen av spänningen mellan idealistisk retorik och realpolitisk kalkyl i Palmes politiska verksamhet. Spänningen är slående i det utrikespolitiska linjetal som jag tagit fram för att friska upp minnet: Palmes anförande vid Folk och försvars konferens i Storlien den 2 februari 1970, några månader efter det att han blivit statsminister.

I talet framställdes neutralitetspolitiken på realpolitiskt vis som en konsekvens av situationens krav. Palme fastslog att Sveriges säkerhets- och utrikespolitik måste utformas ”med hänsyn till den maktpolitiska situationen och till Sveriges strategiska läge”. Sverige är ett litet land med begränsat inflytande, och den internationella miljö ”som vi måste leva i … kan vi inte påverka i någon större utsträckning”. Vi måste ”utgå från de förhållanden som är för handen och anpassa oss till dessa”. Mera realpolitiskt går det inte att uttrycka sig.

Den realpolitiska grunden underströks, när Palme i tidstypiska formuleringar sammanfattade kärnan i Sveriges säkerhetspolitiska kalkyl: neutralitetspolitiken måste vara trovärdig, och därför var ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians … uteslutna”. Detta hade varit Tage Erlanders formulering i andra kammaren 1959, och dess centrala roll i den säkerhetspolitiska doktrinen bekräftades av hans efterträdare elva år senare.

Man samarbetade med Nato-länder, det vet vi nu – neutralitetspolitiken var ”en finurlig form för medlemskap i västalliansen”, med Schellings formulering – och därför måste man med särskild emfas påstå motsatsen. Detta om något var realpolitik på svenska.

Nu över till det idépolitiska. ”Samtidigt som vi i vår utrikespolitik måste utgå från våra egna vitala intressen”, sade Palme i Storlien, ”så vet vi att vi inte kan isolera oss från omvärlden”. Ur den följande delen av talet ska jag citera signalorden: solidaritet med fattiga och förtryckta, nationell frigörelse, frigörelse från uppdelningen av världen i två block. Denna vår internationella solidaritet har konkreta konsekvenser för utrikespolitiken, sade Palme: att vi ”uttalar vår mening”, att vårt bistånd till drabbande människor ökar, att vi engagerar oss i internationellt samarbete. Detta utvecklade han med ett resonemang om supermakternas problematiska dominans, småstaternas viktiga roll och internationalismens långsiktiga nödvändighet.

Sist i talet kom ett avsnitt om kapprustningens faror och nedrustningssträvandenas nödvändighet. Även detta är ett område där Sverige kan göra ”en konstruktiv insats på ett internationellt plan”, sade Palme. Ingen, försäkrade han, ”ska behöva tvivla på vårt uppsåt och på vår beslutsamhet” när det gäller freden.

Detta sista kan ses som en realpolitisk fokusering på kärnvapenutvecklingen, en säkerhetspolitisk huvudfråga i många länder vid denna tid. Det som strider mot ett realpolitiskt betraktelsesätt är annat. Dels karakteriseringen av världspolitiken som en motsättning mellan å ena sidan de båda supermakterna, spelets dolska bovar, och å andra sidan småstaterna, dess undertryckta hjältar. Dels att det görs till ett centralt inslag i utrikespolitiken att ”uttala sin mening”, det vill säga att avge idealistiska fördömanden i stället för att eftersträva kompromissinriktad förhandling.

3/ USA är ett land med en liknande blandning av realism och idealism i sin utrikespolitiska tradition. Diskussionen om balansen mellan dessa motstridiga tendenser fick nytt material genom invasionen av Irak år 2003. Hur mycket var invasionen uttryck för politisk realism, och hur mycket för demokratisk idealism?

Om detta har den norske forskaren Johannes F Rø nyligen lagt fram en väsentlig doktorsavhandling (Institutt for statsvitenskap, Universitetet i Oslo 2011).

Hans slutsats är att invasionen av Irak huvudsakligen kan förklaras i realpolitiska termer och var idealistiskt motiverad bara i andra hand, om ens detta. Man kan emellertid också utläsa av Røs undersökning att diskussionerna i Vita huset visserligen dominerades av realpolitiska argument men att den idealistiska aspekten spelade väsentlig roll för Bush personligen.

Bush och Palme som idealister omgivna av realpolitiska rådgivare? Nej, båda motiverade visserligen sina ställningstaganden med idealistiska argument, men båda var också realpolitiker.

 

Men en annan hypotes vågar jag mig på, inspirerad av internationella opinionssiffror som nyligen presenterats vid UI. I båda länderna (Transatlantic Trends 2011) har utrikespolitiken tidvis varit realpolitik och idépolitik i mer eller mindre skön förening. Men medan den utrikespolitiska idealismen i Sverige tycks öka med avståndet till maktens centrum, förefaller det vara tvärtom i USA. Svensk neutralitetspolitik – realpolitik – har behövt förgyllas med en idealistisk överbyggnad, medan amerikansk neokonservatism – idépolitik – har måst paketeras som nationell säkerhetspolitik.


Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, nu är han bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


Om UI-bloggen

Arkiv