Omvärlden föredrar väpnade uppror


Av: Per Jönsson

2011-10-05 |

Vare sig det gäller Mellanöstern, Balkan eller Afrika hjälper vi i omvärlden helst väpnade uppror – fredliga demonstranter mot förtryckare göre sig icke besvär. Det var den skakande slutsatsen av folkrättsexperter, diplomater och militärer vid en UI-debatt om humanitär rätt i världspolitiken.

Att med våld slå ned folkliga uppror mot diktatoriska statsstyre strider inte mot folkrätten. Punkt slut. Det slog Ståle Eskeland, professor i straffrätt vid Oslo universitet, fast när han talade vid ett livligt seminarium om ”Humanitär rätt i vår tid” på Utrikespolitiska institutet den 3 oktober. Och Eskeland fick direkt eller indirekt medhåll från en stor panel av folkrättsexperter, höga officerare och utrikes ämbetsmän som jämförde omvärldens insatser i Libyen, Syrien, Kosovo och andra fall av övergrepp mot civilbefolkningen.

Debattens moderator Natalie Besèr förmedlade via Skypesamtal den hjärtskärande vädjan till omvärlden kvällen innan från en demonstrant och butiksägare i syriska Daraa: ”Varför kan ni inte besluta om en flygförbudszon över Syrien liksom ni gjorde i Libyen. En sådan zon skulle störta Assadregimen på bara några dagar. Varför hjälper ingen oss vanliga civila syrier?”

Men det samlade svaret från panelens sakkunniga var bister: Eftersom oppositionen i Syrien inte utgör en liknande väpnad upprorsrörelse som den i Libyen kan de syriska demonstranterna inte räkna med att vare sig FN:s säkerhetsråd, Nato eller någon annan ”koalition av villiga” ska skicka ut sina uniformerade mannar, flygplan eller fartyg för att hjälpa till att störta den 41-åriga Assaddiktaturen.

Både Erik Wennerström, folkrättsansvarig på svenska UD, och professor emeritus i folkrätt Ove Bring trodde i och för sig att Internationella brottmålsdomstolen ICC skulle klassa övergreppen mot civila i Syrien som brott mot folkrätten, precis som i Libyen. Men den här gången skulle FN:s säkerhetsråd med säkerhet rösta nej, eftersom Kina och Ryssland som avstod från att rösta om Libyeninsatsen har bestämt sig att inlägga veto mot ett förslag om da capo i Syrien.

Den här gången är det också högst osannolikt att Nato eller Natos nya inre radarpar Storbritannien och Frankrike skulle ha lust eller ens ork att kasta sig in i ett militärt Syrienäventyr. Det blir helt enkelt svårt med militära resurser, ansåg överste Lars Jäderblom som deltagit i den Natoledda flyginsatsen i Libyen, och då syftade han på att det redan i somras uppstod brist på missiler och bomber så att Natoeuropéerna ånyo fick be storebror USA om påfyllning. Även överste Stefan Ring på Försvarshögskolan betonade att det skulle vara en helt annan och mycket svårare operation att trycka ner den syriska militärmakten jämfört med Kadafis tämligen minimala och medvetet splittrade krigsmakt.

En operation helt utanför FN:s ramar då, utförd av USA ensamt, eller Turkiet, eller en hittills osedd koalition av nationer som vill skydda civila syrier och hjälpa dem att bli av med Assadregimen? Tja, även om det vore tänkbart och rentav önskvärt är också supermakten USA i dag så militärt utmattat efter Irak och Afghanistan, och ekonomiskt försvagat, att president Obama knappast ens tänker tanken att göra en ny Bush eller Clinton. Straffrättsprofessorn Ståle Eskeland betonade också att det folkrättsligt alltjämt anses ytterst problematiskt om någon enskild stat eller grupp av stater på egen hand skulle besluta att anfalla ett annat land. Och diplomaten Erik Wennerström hävdade att utan en öppen väpnad konflikt i Syrien kan man inte påstå att situationen hotar internationell fred och säkerhet, ett argument som användes i FN för Libyeninsatsen.

Med den sortens resonemang inser man lätt att omvärldens reaktion beträffande Libyen respektive Syrien väl passar in i ett trist mönster de senaste åren. I ena fallet väpnat uppror följt av mer eller mindre resolut ingripande från omvärlden, i andra fallet fredliga motståndsaktioner och passivitet från omvärlden. Det förra har gällt exempelvis Kosovo, Afghanistan och nu Libyen. Det senare har gällt Rwanda 1994, Iran 2009, Bosnien (under tre och ett halvt ytterst blodiga år tills kroatiska armén fick flyg- och artilleriunderstöd av Nato hösten 1995 för att driva ut de redan utmattade serbiska mördarbanden) – samt i år Bahrain (där proteströrelsen krossades med saudisk hjälp) och Syrien.

Vi i den upplysta och demokratiska omvärlden föredrar helt enkelt att bistå väpnade uppror. Fredliga civila proteströrelser mot tyranni och förtryck nöjer vi oss med att pliktskyldigt ömka. Ickevåld och civil olydnad av Gandhis snitt belönas inte av dagens världssamfund.


Om UI-bloggen

Arkiv