Om Sverige går med i Nato


Av: Jan Prawitz

2011-10-31 |

Både de som förordar och de som avvisar ett svenskt medlemskap i Nato nöjer sig med allmänna och ofullständiga argument. Innan Sverige tar slutgiltigt ställning bör vi göra en grundligare analys. Det handlar både om vilja och kapacitet. Om Sverige satte upp två stående flygburna infanteridivisioner och en dito pansarbrigad skulle vi säkert få större operativt inflytande i Nato än om vi kommer in med dagens resurser, skriver kärnvapenforskaren Jan Prawitz.


Frågan om Sverige bör bli fullvärdig medlem av försvarsalliansen Nato har debatterats från tid till annan efter det kalla krigets slut ─ oftast på sparlåga. Argumenten för och emot har främst varit av allmän och övergripande natur. Men Anna Jardfelt har nyligen i en krönika i Internationella Studier (2011:2 sid 11) hävdat att det skulle vara viktigt med en fördjupad säkerhetspolitisk debatt om ett Nato-medlemskap. I vårt nordiska grannland Finland, som inte heller är medlem av NATO, har man på senare år gjort en mer grundlig analys av ett medlemskaps konsekvenser.

Förespråkare för anslutning påpekar att Sverige idag deltar i en rad verksamheter tillsammans med eller ledda av Nato. Man säger att det börjar se löjligt ut att då inte vara full medlem. Det har också påpekats som angeläget att kunna sitta med vid bordet och utöva inflytande, när beslut om europeisk säkerhet fattas. Några hoppas vidare att våra försvarskostnader skulle kunna begränsas genom samverkan med rikare stormakter.

De tveksamma pekar på det formella faktum att Nato:s grundläggande säkerhetsgaranti ─ en för alla och alla för en (artikel 5 i allianstraktaten) ─ inte bara strider mot vår hävdvunna alliansfrihet. Den kan också komma att tvinga Sverige att ställa upp med stridande förband vid för oss avlägsna väpnade konflikter. Som alliansfria kan vi själva besluta om eventuell medverkan i varje särskilt fall. Men efter att Sverige år 2009 ersatt neutralitetspolitiken med en solidaritetsklausul och dessutom i grunden förändrat den tidigare neutralitetspolitikens främsta stöttepelare ─ ”ett efter våra förhållanden starkt försvar” ─ har detta argument försvagats. Många tvekar också att ansluta sig till en allians med kärnvapen och befarar att vår hittillsvarande aktiva politik för kärnvapennedrustning kanske måste skrotas.


En allvarligt menad ansökan om medlemskap bör, som Anna Jardfelt framhållit, föregås av en utvidgad analys på ett antal punkter – bland annat om det eventuella inflytande vi som medlemsland kommer att få och om vårt förhållande till kärnvapen.


Först bör noteras att Nato inte utfärdat någon inbjudan till Sverige att bli medlem. För en del år sedan, när de baltiska staternas Nato-medlemskap var på tapeten, bad man tvärtom i diskret ordning Sverige att lugna sig för att inte i onödan hetsa upp Ryssland. Men det skulle förmodligen kunna gå att få en inbjudan efter en diplomatisk framställning om saken.


Nato har idag 28 medlemsländer. I Västeuropa står bara fem utanför: de klassiskt neutrala Finland, Irland, Schweiz, Sverige och Österrike. Därtill deltar 22 stater, däribland Sverige, Finland och Ryssland, i Nato:s program ”Partnerskap för Fred”, som avser en rad främst "civila” verksameter. Alla de sammanlagt 50 staterna deltar även i Nato:s ”Euroatlantiska partnerskapsråd”. Neutrala och alliansfria stater har inga svårigheter att samverka med Nato om civil beredskap, eftersom alliansens positiva garanti – en för alla och alla för en – bara gäller väpnat försvar mot väpnat angrepp.

För att bedöma det inflytande inom Nato, som Sverige skulle kunna få som medlem, måste några hittills ofullständigt diskuterade frågor utredas.


I. Vad är det Sverige är angeläget att få inflytande över? Det har inte närmare preciserats i debatten hittills.


II. Hur stort inflytande kommer Sverige som medlem att få i frågor av intresse för oss, jämfört med vad vi kan få utan att formellt vara medlem? Visst inflytande kan vi säkert få, beroende på omständigheterna, utöver vad vi har som medlem i Euroatlantiska partnerskapsrådet, särskilt om Sverige uppträder med en kompetens som inger respekt vid rådsmötena bland allierade med större reell makt än Sverige. Samtidigt ska vårt tänkbara inflytande inte överdrivas. Norges tidigare försvars- och senare utrikesminister Johan Jörgen Holst klagade en gång, då förhandslagring av militär materiel i Norge var på tapeten, över att den norska regeringens synpunkter på när, var och hur vägde lätt jämfört med den amerikanska marinkårens traditioner.


Men vårt operativa inflytande skulle säkert kunna ökas, om vår medverkan i gemensamma operationer kan göras mer omfattande. Om Sverige till exempel satte upp två stående flygburna infanteridivisioner och en dito pansarbrigad, skulle vi säkert bli mäktigare än om vi kommer in med dagens resurser.


III. Hur stort inflytande kommer andra alliansmedlemmar att få på förhållanden i Sverige, som vi varit vana att bestämma över själva? Inte bara under djupaste fred utan även vid kris och krig.


IV. Kan vi räkna med lättnader i våra försvarskostnader genom samverkan med andra alliansmedlemmar? Det är inte alls säkert. Det kan bli tvärt om. Flera alliansmedlemmar, däribland alla nordiska, är mindre än Sverige.

Av Nato:s medlemsländer är tre kärnvapenmakter: Frankrike, Storbritannien och USA. Kärnvapen utgör en hörnsten i Nato:s strategiska koncept, senast reviderat i november 2010, och är alliansens yttersta militära maktmedel. Centralt i Nato:s strategi är avskräckning från angrepp baserad på både kärnvapen och konventionella styrkor. Visserligen påpekas i konceptet att ”sådana omständigheter, som skulle motivera insats av kärnvapen, är extremt avlägsna”. Men man säger samtidigt att ”så länge som kärnvapen existerar kommer Nato att förbli en kärnvapenallians”. Man ska även säkerställa bredast tänkbara deltagande bland de allierade vid planering av kärnvapnens roll, vid deras fredstida basering, och beträffande ordervägar, kontroll och samråd.


Till följd av det förbättrade säkerhetsläget i Europa efter det kalla kriget har Nato starkt minskat antalet kärnvapen i Europa, och de kvarvarandes roll i Nato:s strategi. Man avser vidare att tillsammans med Ryssland söka skapa förutsättningar för ytterligare minskningar.


Nya medlemmar får säte och stämma i alliansens "Nuclear Planning Group", där man diskuterar kärnvapendoktrinens genomförande, uppläggning av övningar och krishantering. Men enligt icke-spridningsavtalet (NPT) får kärnvapenmakter inte överlåta några kärnvapen eller kontroll över kärnvapen till någon som helst annan mottagare. Insats av kärnvapen kan alltså bara beordras av dem. Sverige skulle som medlem av Nato inte komma närmare eventuella insatsbeslut än överläggningar i Nuclear Planning Group. Det inflytande Sverige där skulle kunna få bör inte överdrivas men heller inte underskattas, särskilt om vi för fram kompetenta och genomarbetade förslag och synpunkter. Det inflytandet måste motsvaras av en kunskapsbas hemma, som vi har behållit sedan 1960-talet, då Sverige övervägde egna kärnvapen.


NPT hindrar däremot inte att kärnvapen stationeras på icke-kärnvapenmakters territorier. Så skedde över större delen av Europa under det kalla kriget och förekommer än i dag. Men redan på 1950-talet deklarerade Danmark, Island och Norge, och senare även Spanien, att man inte tillät stationering av kärnvapen på sina territorier i fredstid, vilket godtogs inom alliansen. I maj 1997 fick den frågan en ny vändning, då NATO träffade ett avtal, Founding Act, med Ryssland om att "alliansen inte har några intentioner, inte några planer, och inte några skäl att stationera kärnvapen på nya medlemmars territorier". I fredstid, kan det tilläggas. Nya medlemmar får automatiskt "norsk lösning". Founding Act är visserligen inte juridiskt bindande, som ryssarna hade hoppats, men "politiskt bindande" på högsta nivå. Det skrevs under av alliansens alla stats- och regeringschefer och Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin.


Som medlem i Nato skulle Sverige alltså inte behöva ha kärnvapen stationerade inom landet i fredstid men däremot vid kris och krig, om det skulle bedömas angeläget. På kort sikt finns knappast någon risk att det senare skulle inträffa.


Allianssolidariteten kräver också anpassning av medlemsstaternas politik i nedrustningsfrågor. Det kommer också att gälla Sverige. Samtidigt har Sverige under många år demonstrerat en kompetens i kärnvapenfrågor, som är allmänt respekterad och säkert inom rimliga gränser kommer att fortsätta att vara respekterad. Det kan noteras att EU:s gemensamma politik för att hindra kärnvapnens spridning, antagen vid unionens toppmöte i Tessaloniki i juni 2003, är signerad av Anna Lindh.


Det bör även påpekas att stationering inte innefattar överflygningar med kärnvapen eller passage i våra vatten eller hamnbesök av fartyg med kärnvapen ombord, så kallad temporär transit. När Nya Zeeland 1985 försökte förbjuda sådana besök blev man utfryst ur Anzuspakten. När Natolandet Danmark försökte göra detsamma 1988 tvangs man till nyval till folketinget. Som Natomedlem måste Sverige ändra sin nuvarande inställning till överflygningar och fartygsbesök med kärnvapen ombord.


Text: Jan Prawitz, Diplomat och kärnvapenforskare. Under flera decennier rådgivare åt de svenska delegationerna vid nedrustningsförhandlingar samt till försvarsministern. Sedan 1997 forskare vid UI. Mottog 2011 års Anti-Atombombsdiplom av Svenska läkare mot Kärnvapen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv