Av: Disa Håstad
2011-10-25 |
Åtminstone när det gäller somliga fallna och icke fallna diktaturer uppträder Sydafrikas regering och president Jacob Zuma påfallande otydligt. Zumas tystnad kring Kadafis död är inte så märklig med tanke på att han var en av Kadafis sista försvarare, men faktum är Sydafrika numera ställer sig allt oftare på Kinas och Rysslands, inte den demokratiska världens, sida, skriver Disa Håstad.
Johannesburg. Hur länge jag än tittar på nyhetssändningarna i sydafrikansk teve om Kadafis död och jublet i Libyen får jag vänta förgäves på en officiell reaktion från den sydafrikanska regeringen eller president Jacob Zuma.
Ganska självklart egentligen. Jacob Zuma var en av Kadafis sista försvarare. Han sökte in i det längsta "medla" mellan Libyens ledare och rebellerna, och även om Sydafrika i början av året röstade för FN:s flygförbudszon över Libyen var Zuma en bromskloss för att erkänna NTC, Libyens övergångsregering, vilket både Sydafrika och AU, Afrikanska unionen, dröjde med in i det sista.
Hur kommer det sig? Ja, Zuma hade anledning att känna sig tacksam mot Kadafi som varit ett ekonomiskt stöd för den sydafrikanska regeringen. Hur stora de libyska investeringarna är i landet vet ingen, men det viskas att de är stora. Liksom i grannlandet Zimbabwe där Kadafi inskred för att lösa Mugabes skulder.
Det var många som hoppades mycket av Sydafrika när apartheid föll och Nelson Mandela blev en idol för hela världen, i väst och öst, nord och syd. Ännu hans efterträdare Thabo Mbeki försökte utöva en offensiv utrikespolitik, vilket mest manifesterades i hans många medlarresor i världen, inklusive till Zimbabwe.
Med Jacob Zuma har landets utrikespolitik karakteriserats av en vacklande hållning och brist på klara prioriteter. I stället verkar Zuma gå i andras ledband. Kina är en växande ekonomisk investerare i landet vilket blev tydligt när Sydafrikas regering tvekade så länge att ge Dalai Lama visum för besöka biskop Desmond Tutus 80-årsdag att Dalai Lama själv drog sig ur. Då sade någon att visum hade kunnat utfärdas - men detta följdes inte av något djärvt beslut utan tilläts rinna ut i sanden. Den ursinnige ärkebiskopen Tutu sade att han nu skulle "bedja för ANC:s fall".
Är man då beroende av Kina? Sydafrika tilläts för ett halvår sedan att bli medlem i BRIC, numera alltså BRICS, en grupp av de nya ekonomiska stormakterna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.
-Vi uppträder nu som en grupp och har möten, sade den sydafrikanske finansminister Pravin Gordhan till mig för en månad sedan. Vi ska ha överläggningar också under Världsbanksmötet i Washington. (Och ryssarna uppges vara mycket lyckliga att ingå som en odisputerad medlem i denna nya gruppering, där de inte är med som femte hjulet under vagnen vilket de var i G8 - världens sju främsta industriländer plus Ryssland).
I FN har det varit påtagligt att Sydafrika flera gånger har röstat som Ryssland, Kina och Indien, inte som det demokratiska västorienterade land man tror att det är. Men också solidariteten med den afrikanska renässansen har nu sina brister. Sydafrika har inga klara prioriteter i Afrika utan tenderar att stödja en rad ledare som är diktatorer eller mycket auktoritära. Det påpekade nyligen historikern Mzukisi Qobo i den respekterade tidningen Mail & Guardia när han kritiserade utrikesministeriets nya måldokument."Det visar en frånvaro av ledarskap och medvetande om landets plats i Afrika och världen", menade han.
Samtidigt ökar Sydafrikas svårigheter. Landet karakteriseras av de största ekonomiska skillnaderna i världen mellan rika och fattiga (i stort, men inte helt enligt hudfärg), större än i USA, Kina, Latinamerika och Nigeria. Stämningen är därför upphetsad och främlingsfientligheten växer. Ekonomiska invandrare från det övriga Afrika ses med misstro, just i dagarna tvingades åter utlänningar i Pretoria att fly då deras butiker och stånd förstördes. Även inbrytningar från utländska affärskedjor, bland andra Walmart, möts med protester.
Ett annat problem är den stora importen som anses undergräva Sydafrikas ekonomi och industri. Och det ligger något i det, men det saknas en fast vilja att lösa problemen. Samtidigt kräver undomsförbundets ledare Julius Malema nationaliseringar av gruvorna och jorden åt afrikanerna - allt tecken på att rasfrågan nu är mer inflammerad än någonsin sedan apartheids fall.
Det är också från ungdomsförbundet som de första reaktionerna på Kadafis död kommer - talesmannen Floyd Shivambu säger att mordet på Kadafi är ett resultat av Natos aggression mot Afrika: ”Vi ska försvara våra resurser och skapa total ekonomisk frihet, heter det där.
Zuma har bara låtit meddela att Kadafi borde ha dömts i Haag.
Text: Disa Håstad, tidigare utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter och temporärt bosatt i Sydafrika för att arbeta på en bok om försök att skapa ekonomisk jämlikhet.
blog comments powered by