Islamisters valframgångar kräver att EU blir tydligare


Av: Anna Jardfelt

2011-10-24 |

Den gångna helgens val i Tunisien är ett av många tecken på att islamistiska partier kommer att få starkt inflytande i den ”arabiska vårens” länder. Det ställer även nya krav på EU:s attityd till våra södra grannländer. Att enbart tala om stöd på villkor att reformer genomförs på vårt sätt duger inte. Framöver måste EU erbjuda samarbete, inte bara påtryckningar, för att vinna de nya arabregimernas stöd för våra värderingar, skriver Anna Jardfelt.


Som väntat verkar det islamistiska partiet al-nahda (Ennadha) gå segrande ur de tunisiska valet, som allt tyder på är det första fria demokratiska valet i Mellanöstern och Nordafrika efter årets omvälvningar i arabvärlden. Detta parti ska nu leda landets transformering.

Tunisien blir här åter en föregångare, då sannolikt alla kommande val i regionen kommer att visa på omfattande stöd för religiösa partier. Tunisien har en ung välutbildad arbetskraft, är ett av de mer sekulära samhällena i Nordafrika, kvinnors rättigheter är inskrivna i konstitutionen och al-nahda framträder som ett relativt moderat religiöst parti. Trots detta kommer framtiden att innehålla stora utmaningar.

Ökat religiöst inflytande över politiken i EU:s södra grannländer kommer även att innebära utmaningar för oss. Oron för att islamistiska partier skulle ta över makten i länderna i denna region har under många år varit en av de centrala anledningarna till att väst hållit de auktoritära regimerna under armarna. Att väst i samband med valen i Algeriet 1991 och i de palestinska områdena 2006 valde att gå emot valresultatet när man ansåg att fel sida vunnit har inte glömts bort. Regionens ögon finns nu på oss, inte minst på EU, för att se hur man denna gång skall reagera.

I Bryssel menar generalsekreteraren för det nya europeiska utrikesdepartementet, EEAS, Pierre Vimont, att detta kommer att bli en av de stora utmaningarna för EU – att hålla ihop leden i ljuset av en utveckling mot islamism i regionen. Han pekade på att det fortsatt finns länder inom unionen som direkt gör kopplingar mellan en sådan utveckling och risk för extremism och terrorism.

Men det finns även andra utmaningar. EU satte i våras snabbt ner foten och uttalade att fokus i relationen med länderna i det södra grannskapet nu skall vara på mänskliga rättigheter och demokratiseringsreformer. Bistånd och stöd skulle kopplas direkt till utvecklingen inom dessa områden (”benchmarking”). Nu, några månader senare, har bilden klarnat. Dessa länder vill inte ha ”stöd”, ”hjälp” eller utländskt ledarskap. Det man vill ha är ett partnerskap på lika villkor. Man vill se bra exempel, men välja själv. Att i nuläget tala om ”stöd” på villkor att reformer genomförs på vårt sätt är inget som faller i god jord.

Dessutom står det klart att EU inte på något sätt är ensam spelare i dessa länder. Andra aktörer finns på plats, inte bara länder som Kina och Brasilien utan även Sydafrika, Australien och stora muslimska länder som Indonesien.

Även om konkurrensen har hårdnat är EU dock fortfarande den största handelspartnern till alla länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Nära kopplingar och stort intresse finns fortsatt för EU:s del. För att kunna spela en positiv roll, baserat på våra värderingar, måste EU dock börja fundera mer i partnerskapstermer. Av de tidigt uttalade prioriteringarna om finansiellt stöd, ökad rörlighet och ökad handel har man bara kunnat bidra med det förstnämnda. Eventuella handelslättnader ligger sannolikt år framåt i tiden.

Frågan är om detta är acceptabelt? Kanske måste det finnas en ny tydlighet i debatten, inte minst i Sverige - att enbart tala om bistånd för gott uppförande kommer inte att räcka. Kopplingen mellan den interna EU-politiken, inklusive på jordbruksområdet, och våra möjligheter att skapa partnerskap med det södra grannskapet måste förtydligas. Omvälvningarna i arabvärlden har klargjort att framtida stöd för våra värderingar i denna region kommer att behöva skapas genom samarbete, inte påtryckningar.

Text: Anna Jardfelt, direktör Utrikespolitiska institutet 

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv