Turkiet anklagar EU för PKK-offensiv


Av: Per Jönsson

2011-10-21 |

Stora turkiska armé- och flygstridskrafter angriper nu kurdiska PKK-fästen i norra Irak. Det sker som vedergällning för att PKK på senare tid har dödat hundratals turkiska soldater och civila. Enligt Turkiet är EU medskyldigt till PKK:s senaste terroroffensiv. Det nya turkisk-kurdiska kriget äventyrar samtidigt Turkiets ambition att spela en stormaktsroll i Mellanöstern, skriver Per Jönsson.

Minst 10 000 soldater understödda av stridsflyg inledde torsdagen den 20 oktober ett större markanfall mot flera olika fästen för den kurdiska PKK-gerillan i både norra Irak och Turkiet. Det skedde som vedergällning för att PKK under föregående dygn angripit flera turkiska militärmål med sammanlagt ett 30-tal dödade soldater och lika många sårade.

Stridigheterna uppges vara de våldsammaste och blodigaste sedan 1990-talet, kanske rentav sedan 1984 då PKK startade sin väpnade kamp mot turkiska staten med hittills minst 40 000 dödsoffer. PKK inledde sin nya offensiv strax efter det turkiska parlamentsvalet i juni, vilket uppenbarligen överraskade både militären och AKP-regeringen i Ankara under premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Den turkiske EU-ministern Egemen Bagis var snabb att lägga åtminstone en del av skulden för PKK-attackerna på Europeiska unionen: ”Hur länge till ska EU:s medlemsstater acceptera PKK:s terror utan att göra någonting åt det?” morrade Bagis. Uttalandet kan delvis vara ytterligare en markering av att Turkiet inte längre är särskilt intresserat av medlemskap i unionen eftersom EU numera anses orsaka mer bekymmer än glädje för Ankara.

Samtidigt är turkiska myndigheter ärligt förbannade på att åtskilliga EU-länder låter det terroriststämplade PKK verka i mer eller mindre frihet. Exempelvis genom den kurdiska tevekanalen Roj TV som sänder från Danmark och som inte bara av Turkiets regering anses vara ett språkrör för PKK. Eller genom att PKK-aktivister relativt fritt kan röra och uppehålla sig i många EU-länder där de samlar in pengar till PKK och ibland rekryterar gerillasoldater. Till och med en sådan profil som PKK:s andreman Murat Karayilan – sedan ledaren Abdullah Öcalan greps och fängslades 1999 - har i åratal verkat i Europa -häromdagen manade han öppet PKK-anhängare i Turkiet att organisera sig bättre (militärt) och ansluta sig till gerillakampen.

Allvarligare för Turkiet är att PKK:s nya offensiv riskerar att helt kullkasta AKP-regeringens ambitioner att bli Mellanösterns verkliga maktcentrum – med ”noll problem” gentemot alla grannar och intensivt vänskapliga relationer med den ”arabiska vårens” företrädare. Nu skyller premiärminister Erdogan PKK:s senaste attack på icke namngivna stater i regionen: ”Terrorn är ett redskap i vissa makters händer. PKK fungerar som ombud för andra krafter och andra makter som försöker provocera det turkiska samhället.”

Vilka ”krafter och makter” syftar Erdogan på? Kanske Israel, där bland andra utrikesminister Avigdor Lieberman har hotat med att stödja PKK som straff för Turkiets bojkott av Israel i samband med Ship to Gaza-dispyten. Kanske Iran, som vill hindra Natolandet Turkiet från att ingripa militärt på demokratirevoltörernas sida i Syrien. Kanske rentav Syrien självt, där kurdiska företrädare har sagt sig vara beredda att slåss på Syriens och PKK:s sida mot turkiska angripare (PKK har aldrig tagit avstånd från Assadregimen i Damaskus).

För Turkiets makthavare är konflikten med kurderna en existentiell fråga. Även om knappast ens PKK längre kräver en egen kurdisk stat är kurdiska krav på självstyre och kollektiva politiska rättigheter ett rött skynke för alla de turkar som i statsbyggaren Kemal Atatürks anda bara kan acceptera ett turkiskt, inte ett mångkulturellt eller mångetniskt, Turkiet.

Erdogan och AKP, som omvandlat det turkiska samhället mer än någon annan sedan Atatürk, gjorde för några år sedan ett förmodligen allvarligt menat försök att räcka ut handen till Turkiets kurder, den ”kurdiska öppningen”. Att det initiativet snabbt föll i glömska, och att PKK nu i stor skala åter har tagit till vapen, blir måhända Erdogans, AKP:s och Turkiets verkliga olycka.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör för UI-bloggen.


Om UI-bloggen

Arkiv