Av: Jakub Swiecicki
2011-10-13 |
Efter söndagens parlamentsval i Polen avstår premiärminister Donald Tusk från att ombilda regeringen. Han kan göra det med gott samvete. Ordförandeskapet i EU måste avslutas, och i europeiska huvudstäder drar man en lättnadens suck över att inte högerpopulisten Jarosław Kaczyński framöver styr Polen.
Det har varit parlamentsval i Polen. Det var föga uppmärksammat, även om de båda stora tidningarna i Stockholm, DN och SvD, ägnade det kommentarer genom Annika Ström Melin och Claes Arvidsson. Föga uppmärksammat därför att, som man säger, ”hälsan tiger still”. Polen mår nämligen relativt bra, till skillnad för ett antal år sedan, då tidningarna var fulla av analyser av läget under kommunismen, den till synes hopplösa kampen för demokrati och de dramatiska händelserna, inklusive dödsskjutningarna och strejkerna i de polska städerna längs östersjökusten, på en armlängds avstånd från Sverige. Nu är allt detta historia. Drygt tjugo år efter transformationen, den lyckade övergången till demokrati, uppfattades parlamentsvalet som ett val i raden.
Och det var det också. Vann gjorde samma regeringskoalition som redan suttit i fyra år under regeringschefen Donald Tusk, från det liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen. Det var tydligen ett tecken på att Polens ekonomi går bra, att levnadsnivån stadigt går uppåt, att regeringen ser till att bespara väljarna omskakande reformer, att de styrande har tur - inte minst med den europeiska eller världsomspännande krisen där Polen förblev en grön ö av BNP-tillväxt medan alla andra EU-länder noterade en tillbakagång - och det utan att Tuskregeringen ansträngde sig på något speciellt sätt.
Risken var att ett nationalkonservativt parti , PiS, Lag och rättvisa, under tvillingen Jarosław Kaczyński, skulle ta över. Han är bror till den omkomne presidenten Lech Kaczyński som förolyckades i en flygkrasch nära Smolensk i Ryssland i april 2010. Jarosław styrde Polen 2005 till 2007 och han lyckades göra Polen osams med Ryssland, Tyskland och EU. Han såg konspirationer och sammansvärjningar (mest kommunistiska) i allt, men han såg till att inte äventyra den goda ekonomiska utvecklingen.
Nu är Kaczynskis parti kompis med den kritiserade ungerske premiärministern Orban och Jarosław Kaczyński drömmer om att ha nästan samma oinskränkta makt som Orban. Men med knappt 30 procent av rösterna har han långt dit. PiS har stöd från den lågt utbildade glesbygdsbefolkningen i de östra, fattigare delarna av landet. Det är människor som är besvikna efter kommunismens fall, misstrogna mot Bryssel, nationellt sinnade, mycket kyrkliga och i en del fall antisemiter (även om Jarosław själv inte är antisemit).
Polen förblir ett ganska fattigt land. BNP per invånare är 60 procent av genomsnittet i EU (jämfört med Sveriges över 120 procent av EU:s BNP per invånare), men det är på väg i rätt riktning. Nu får regeringen Tusk öka reformtakten. Det gäller bland annat att höja pensionsåldern för kvinnor från 60 till 65 år (alltså samma som för män), att införa riktiga sjukförsäkringar för bönderna, att minska budgetunderskottet (som är långt mindre än i Sydeuropa men ändå för högt). Inget av detta är populärt eftersom det innebär skattehöjningar eller besparingar. Man måste också reformera skolan och sjukvården samt bygga vägar och järnvägar. Kommentarerna i Moskva, Berlin och i Bryssel är mycket positiva. I många europeiska huvudstäder drog man en hörbar lättnadens suck över att det blir den leende Tusk och inte gossen Ruda Kaczyński som kommer att företräda Polen.
Förväntningarna på och utmaningarna för den nygamla regeringen är stora. Och utöver alla inrikespolitiska uppgifter behöver den slutföra ordförandeskapet i EU. Därför har Donald Tusk bestämt att han inte ska genomföra någon regeringsombildning, utan behålla de inkörda ministrarna, oavsett hur man bedömer dem, till årets slut. Valresultatet ger honom rätt till det.
Text: Jakub Swiecicki, Associerad vid forskningsavdelningen på UI.
blog comments powered by