Syriens opposition är diktatorn Assads styrka


Av: Per Jönsson

2011-10-12 |

Stridslystna överstar, exilrevolutionärer, ickevåldsaktivister, äldre och nyare islamister, etablerade aktivister, kompromissvilliga poeter och patriarker – den syriska oppositionen utgör en nästan osannolik mix av disparata aktörer. Inte blir det begripligare av att den nya paraplyorganisationen Syriens nationella råd har deklarerat att dess enda mål är att störta Assad – sedan drar man sig tillbaka från politiken. Vem ska då handha Syriens affärer? 

”Att störta regimen i Syrien skulle få katastrofala konsekvenser, ännu värre än i Irak”. Mot bakgrund av helgens massiva våld mot kristna kopter i Kairo klingar varningen från den syriske patriarken Ignatius Joseph III Younan extra oroväckande. Liksom i Egypten utgör de kristna i Syrien cirka en tiondel av befolkningen. Och när egyptiska kristna nu far illa efter det relativt fredliga störtandet av Mubarak har syriska kristna all anledning att frukta det värsta om regimen Assad skulle störtas i ett blodigt inbördeskrig.

Dit tycks det dock ännu vara långt, även efter sju månaders folklig revolt i Syrien med i snitt femton dödsoffer om dagen. I kontrast till mobiliseringen från dag 1 av en väpnad rebellrörelse i Libyen finns knappast några tecken på att syriska oppositionella skulle vara redo att ta till vapen i organiserad form.

Visserligen rapporterar människorättsorganisationen Syrian Observatory for Human Rights med säte i London att av 21 dödade människor i helgen var hela 17 från regimens säkerhetsstyrkor. Det kan vara en vink om att deserteringar från armén nu nått sådan nivå att militanta oppositionsmän faktiskt ibland vågar och kan sätta hårt mot hårt, åtminstone i motståndsfästen som Homs, Daraa och Bastan.

Enstaka avhoppade militärbefälhavare säger sig också ha satt upp egna ”befrielsearméer”. Inne i själva Syrien gick löjtnant Abdelrahman Sheikhs Rörelsen för fria officerare nyligen samman med Fria syriska armén (FSA) under ledning av överste Riyad Asad med högkvarter i Turkiet. FSA uppger sig ha 10 000-15 000 man under vapen organiserade i ett tjugotal brigader spridda över hela Syrien. I en Reuters-intervju nyligen avvisar överste Asad allt tal om icke-våld: ”Utan krig och blodspillan kan inte regimen falla. Den som styr med våld kan bara störtas med våld”.

Enligt praktiskt taget samtliga övriga oppositionsgrupper är dock FSA ett marginellt fenomen. Förutom ett antal videoupptagningar har inga konkreta belägg för dess existens nått offentligheten. Enligt Mahmoud Merhi, ordförande i Arabiska organisationen för mänskliga rättigheter (AHR) i Damaskus, rör det sig om ett mycket begränsat antal soldater som deserterat av personliga skäl, exempelvis för att deras nära släktingar dödats av regeringssoldater.

Liksom de allra flesta syriska oppositionella tar AHR mycket entydigt ställning mot väpnad kamp. ”Bara om oppositionen håller fast vid fredliga metoder kommer vi att segra”, säger Mahmoud Mehri när han besöker Utrikespolitiska institutet efter att ha deltagit i en konferens i Stockholm med olika oppositionsgrupper, bland andra den nybildade paraplyorganisationen Syriska nationella rådet (SNC).

Nu finns det minst tio syriska människorättsorganisationer, vissa som huvudsakligen verkar i Syrien, andra som leds från Storbritannien, USA eller Turkiet. Det finns också en uppsjö av andra oppositionella grupperingar och rörelser, även de splittrade mellan inhemska grupper och exilfalanger. Det var inte minst för att samla ihop denna brokiga och splittrade skara som SNC efter långt förarbete bildades vid ett möte i Istanbul i mitten av september.

Bakom SNC samlas nu allsköns olika politiska, etniska och religiösa riktningar: arabnationalister (men inte alla), socialister (dito), islamister (dito), kristna (dito), kurder (dito), människorättsorganisationer (dito), et cetera. Ungefär hälften uppges ha sin bas inne i Syrien, ungefär hälften utomlands, och formell ledargestalt är aleviten och statsvetarprofessorn Burhan Ghalioun, bosatt i Paris.

Tro för den skull inte att SNC utgör en samlad kanal för oppositionen i Syrien! Fastän också denna paraplyorganisation tar helt avstånd från väpnad kamp mot Assadregimen avfärdas den av många andra oppositionella krafter som ”icke representativ”, i grund och botten ”utländsk” samt att SNC ”smygvägen” eftersträvar utländsk militär intervention, ungefär som i Libyen.

Men också SNC tycks medvetet distansera sig från namnkunniga oppositionskrafter som många både i Syrien och i omvärlden anser vore självskrivna i en syrisk oppositionsrörelse värd namnet. Dit hör de intellektuella och människorättsaktivister som i somras anordnade ett par uppmärksammade konferenser i Damaskus. Men just för att de av Assadregimen fick lov att samlas där blankt avfärdas de blankt av övriga oppositionella.

Dit hör också många av dem som var verksamma under den ”syriska våren” år 2000 och som stod bakom den så kallade Damaskusdeklarationen 2005, det dittills mest kraftfulla uttalandet mot Assaddiktaturen, undertecknat av såväl liberala grupperingar som kurdiska organisationer och det förbjudna Muslimska brödraskapet.

Dit hör inte minst en rad personligheter som i decennier aktivt har agiterat mot Assadregimens förtryck. Exempelvis Michel Kilo, kristen författare och andlig upphovsman till Damaskusdeklarationen, som upprepade gånger fängslats för sina aktiviteter. Och förstås poeten och den ständige Nobelpriskandidaten Adonis, som av många oppositionella fördömts för att han dristat sig att hävda att något slags kompromisslösning med regimen nog vore det enda realistiska för Syrien om man vill undvika inbördeskrig och ofattbart blodbad. En ståndpunkt som också förfäktas av den i inledningen nämnde patriarken Ignatius.

Stridslystna överstar, exilrevolutionärer, ickevåldsaktivister, äldre och nyare islamister, etablerade aktivister, kompromissvilliga poeter och patriarker – ja den syriska oppositionen utgör en nästan osannolik mix av disparata aktörer. Inte blir det begripligare av att den nya paraplyorganisationen SNC har deklarerat att dess enda mål är att störta Assad – sedan drar man sig tillbaka från politiken. Vem ska sedan handha Syriens affärer?

Och varför har egentligen organisationerna bakom tillkomsten av Syriens nationella råd tillåtits att skicka representanter utomlands, till Istanbul och Stockholm och nu Moskva, för att konspirera mot styret i Damaskus? Michel Kilo, som också var i Stockholm, tror att han fick åka för att regimen hoppas att ju mer oppositionella möts desto mer kommer oenigheterna mellan dem att manifesteras. I så fall spelar förstås den syriska oppositionen diktatorn Bashad Assad i händerna.


Text: Per Jönsson, Associerad redaktör för UI-bloggen.

 

Tips:

Läs också: ”Vi vinner om vi är fredliga” i SvD.


Om UI-bloggen

Arkiv