I eurokrisens Europa ser varje land om sitt eget hus


Av: Barbro Hedvall

2011-10-10 |

I turbulensen kring Greklandskrisen ser vi en återgång till snäv nationalism i Europa – försök att lägga problemen på grannen och stänga dem ute. De europeiska ledarnas oförmåga att ta itu med  frågan om hur Grekland ska räddas blottar hur ihåligt det europeiska projektet på 2000-talet är, skriver Barbro Hedvall.


Europaprojektet skapades under tryck: Trycket av den egna historien – krigen som nästan förintade vår världsdel – och trycket av att ligga i krysset under det kalla kriget. Länge vägde vår egen historia tyngst. Så länge de stora ländernas ledare hade egna erfarenheter från 1930- och 1940-talen hade de en kroppslig beviskraft: här står jag och det här är min historia, den ska aldrig upprepas.

Också när Jacques Delors på 1980-talet drev fram en verklig ekonomisk gemenskap gjorde han det med stöd i krigsgenerationens erfarenheter.

Sedan kom 1989 och eufori: ett enat, demokratiskt, öppet Europa för alla. Men i samma stund fördunstade trycket. Nu skulle vi leva tillsammans på grunden av gemensamma värderingar och en god portion bättre välstånd. EU:s nya fördrag kom till i den här stämningen – ett ständigt mer enat Europa. Men just under den processen började det gnissla. Missljuden från de franska och holländska nejen skar, fast efter ett tag fick de flinka förhandlarna i gång maskinen igen.

Så gick några år - hyggliga ekonomiskt även om de nya européerna i öst var besvikna och började rösta fram diverse politiker som bar en olustig likhet med 30-talets nationalistiska och fascistiska demagoger. (Och nu menar jag inte den värste utan alla småtyper i Mellaneuropa.)

Nu går det emellertid inte att skyla över svagheterna längre. Sedan ett drygt år tillbaka värker den grekiska krisen. De europeiska ledarnas oförmåga att ta itu med den blottar hur ihåligt det europeiska projektet på 2000-talet är.

Först värdegemenskapen: Den finns inte. Tyskar och nordbor ser inte på stat och familj, på arbete och offentlighet på samma sätt som de som bor runt Medelhavet. Staten är en sak i norr och något helt annat i söder. Där vi ser lagar, som vi må knorra över men som vi accepterar eftersom vi vet att de tillämpas korrekt, ser greken ett fientligt objekt som det gäller att undvika, lura, ja, vinna över.

När de nervösa ledarna i norr vill skicka pengar söderöver revolterar deras medborgare. Det må vara att dessa accepterat stora belopp i bistånd till före detta kolonier trots att det är högst osäkert hur stor nytta miljarderna gjort, men att göra om samma sak till EU-länders medborgare går helt enkelt inte. Därtill vet vi i norr för mycket om hur det står till i söder.

Däremot går det att skrämma oss frusna skattebetalare i norr med finans- och bankkriser. För sådana har vi upplevt – och det alldeles nyligen. Detta ser jag som enda förklaringen till att EU hjälpt Grekland (och några andra länder) så här långt.

Men i längden kan det europeiska projektet inte vila på rädslan för att bankerna ska gå över styr. Vi måste alla se både praktisk nytta med EU-projektet och få en bredare bas av gemensamma värderingar. Tyvärr tror jag inte att detta kommer att hända inom nära, överskådlig framtid.

Vad gäller värderingar ser vi snarare en återgång till snäv nationalism, försök att lägga problemen på grannen och/eller stänga dem ute. Och vad gäller ekonomin ser det inte ljusare ut.

Den grekiska krisen handlar ingalunda blott om en illa skött stat utan i hög grad om en ekonomi som inte klarar konkurrensen vare sig i Europa eller globalt. Konkurrens har ett rätt positivt värde i norr, men är ett hot i söder. Ett hot mot livsstil och värden som man uppfattar som centrala för samhället. Politiker kan likt Nicolas Sarkozy lova att modernisera och placera sitt land i främsta ledet internationellt men möta ett massivt motstånd när han försöker genomföra det. Eller likt Silvio Berlusconi ropa Heja Italien och sedan inget mer. Giorgos Papandreou har märkligt nog inte bara erkänt hur illa det är utan söker också pressa igenom beslut i parlamentet. Verkligheten rubbas inte.

Jag är alltså nu pessimist. EU-projektet kan inte gå ut på att den ena delen håller den andra under armarna. Det har gått att motivera ekonomiska insatser i de före detta socialistiska länderna i öst så att de skulle kunna gå över till marknadsekonomi och få en möjlighet att komma ikapp länderna i väst.

Visst är det möjligt att tänka sig att de europeiska ledarna (läs Angela Merkel och Nicolas Sarkozy) gör ett gordiskt hugg och låter Grekland lämna eurozonen, upprättar bankakuter och låter nordiska skatteförvaltningar och konkurrenskraftiga kontinentala företag för en tid ta hand om Grekland. Därmed statueras ett exempel som kan väcka självbevarelsedriften på andra håll.

 

Men så tror jag inte att det går. I stället kommer varje land att se om sitt hus, de tysk-fransk-holländsk-belgiska bankerna, att få hjälp och EU-projektet, allt mer att gå över i luftballonger av typen Barrosos finansskatt och kitsliga byråkratbestämmelser som bara Sverige orkar bry sig om.

Text: Barbro Hedvall, gästkrönikör för UI-bloggen. Tidigare politisk kommentator på Dagens Nyheter och Expressen i många år samt i olika radio- och teveprogram, bland andra God morgon Världen. Hon är också aktuell med boken ”Vår rättmätiga plats” om kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige.


Om UI-bloggen

Arkiv